Det finns tydliga tecken på när en kultur håller på att bli irrelevant. Man ser det i vilka symboler som återanvänds, vilka uttryck som går på tomgång – och vilka som desperat försöker hålla liv i dem. Hipsterkulturen befinner sig där nu. Det som en gång såldes in som rebelliskt och normbrytande har förvandlats till en stel, förutsägbar estetik utan kontakt med verkligheten. Samtidigt sker en motsatt rörelse: konservativa värderingar, verklighetens folk och Sverigedemokraterna flyttar fram positionerna. Det märks överallt.
Hipstern var länge etablissemangets idealmedborgare. Urban, ironisk, rotlös och ständigt redo att förklara varför traditioner var ”konstruerade” och därför kunde avfärdas. I dag är den figuren mest en parodi på sig själv. Samma världsbild, samma markörer, samma självbild – men utan momentum. Det är en kultur som överlevt sig själv.
Ett tydligt exempel är hela fenomenet med nya “autentiska” burgarkedjor. Five Guys, Knifetown Burgers och deras otaliga efterföljare säljs in som råa, ärliga och alternativa. I praktiken handlar det om industriell likriktning förklädd till individualism. Samma grovmalda kött, samma minimalistiska inredning, samma ironi-fria självgodhet. De här ställena fungerar inte som restauranger – de fungerar som identitetsmarkörer för en urban klass som vill känna sig unik genom att konsumera exakt samma sak som alla andra. Det är hipsterkultur i koncentrat: yta utan innehåll.
Samtidigt händer något annat i samhället. Människor som arbetar, bildar familj och bryr sig om trygghet, sammanhållning och nationell gemenskap har tröttnat på att bli nedlåtande behandlade av en urban elit som aldrig behöver leva med konsekvenserna av sin egen politik. Det är dessa människor som i allt större utsträckning kallas ”konservativa” – som om det vore något misstänkt – och som allt oftare finner sitt politiska hem hos Sverigedemokraterna.
Jag såg den här förändringen tidigt i Uppsala, där jag själv studerade. En stad som länge fungerat som ett skyltfönster för akademisk självtillräcklighet och vänsterliberala reflexer. Men parallellt växte något annat fram. Det konservativa förbundet blev en samlingspunkt för studenter som vägrade acceptera idén om att historia, nation och kultur var hinder som måste rivas. Det handlade om unga människor som ville bygga något bestående – inte reducera allt till ironi och dekonstruktion.
Det är ingen tillfällighet att hipsterkulturen och den politiska vänstern tappar mark samtidigt. Båda är beroende av distans till verkligheten. Av symbolhandlingar istället för ansvar. Av rätt estetik istället för rätt politik. När människor efterfrågar trygghet, ordning och mening räcker det inte med rätt burgare, rätt kaffe eller rätt värdegrundsfras.
Sverigedemokraternas framgångar handlar inte om populism, hur gärna kritikerna än upprepar det ordet. De handlar om att partiet – till skillnad från hipsterkulturen och dess politiska bundsförvanter – tar verkligheten på allvar. Om att förstå att Sverige är mer än en urban lekstuga för identitetssökande moralister.
Hipsterkulturen kommer inte försvinna över en natt. Den kommer leva kvar i vissa kvarter, på vissa caféer och runt vissa burgare. Men den sätter inte längre agendan. Den definierar inte framtiden.
Det gör verklighetens folk. Och de rör sig, lugnt och utan ironi, i en allt mer konservativ riktning.