Sverige befinner sig nu i vad som kan bli den största rättsskandalen sedan sextonhundratalets häxbränningar. Våldtäktsdomarna har ökat kraftigt sedan samtyckeslagen gick igenom 2018, men det har även de dömda som envist hävdar sin oskuld. Nätverket Mannaminne, som främst består av dessa mäns mödrar, växer snabbt, och namnkunniga personer som före detta justitieminister Thomas Bodström, före detta justitiekansler Göran Lambertz, före detta ordförande i advokatsamfundet Bengt Ivarsson, professor emeritus i straffrätt Joseph Zila, och filosofen Alexander Bard har tagit tydlig ställning i frågan. Sverige är inte längre ett land med rättssäkerhet i våldtäktsmål.
Men ändå ligger locket på. Det är den svenska tystnadskulturen, samma tystnadskultur som låtit massinvandringen, brottsligheten, bidragsfuskandet och klimatpaniken härja. Allt fler ser att kejsaren är naken, men få vågar säga något. Notera att de namn jag nämnde i föregående paragraf i stor utsträckning är pensionerade eller på andra sätt oberoende.
Samma sak märks i Jenny Strindlövs utmärkta artikelserie i Expressen från i fjol. Bland annat intervjuar hon ett antal nämndemän som dömt våldtäktsmål. De är rädda, och vissa har flera gånger dömt mot sitt samvete. Bara en av dem är villig att gå ut med namn och bild: ”Jag står för det jag säger”, säger hon. En liten stund senare ringer hon upp Strindlöv och ändrar sig, efter att ha ”rådfrågat partiet”…
Det är lätt att se varför frågan är kontroversiell – vem vill stå upp för dömda våldtäktsmän? Det går ju inte att bevisa att de är oskyldiga. Svaga bevis betyder inte nödvändigtvis att någon är oskyldig, och svenskens förtroende för stat och rättsväsende är fortfarande starkt.
Ytterligare ett problem är det faktum att alla är ansvariga för haveriet, från höger till vänster. Antingen på grund av vad man har gjort eller inte gjort – alla partier röstade för samtyckeslagen, regeringen Andersson genomdrev den och regeringen Kristersson har accepterat den.
Kopplingen mellan #MeToo och samtyckeslagen är stark, och det är samma lynchstämning som går igenom båda. Män ska inte komma undan med våldtäkt. Men man behöver inte vara en grönhårig tokfeminist för att tycka det – ingen tycker ju att män ska komma undan med våldtäkt. På så vis har radikalfeminister hamnat i säng med ridderliga konservativa.
Till saken hör också att högern länge har kämpat med näbbar och klor för hårdare tag i alla brottsmål, och att vi i det haft tidsandan med oss. Det fanns alltså ingen som manade till eftertanke när radikalfeminismen skriade efter blod. Än idag är det bara ett fåtal riksdagsledamöter – ledda av Josef Fransson från Sverigedemokraterna och Torsten Elofsson från Kristdemokraterna – som har visat något intresse för frågan. Justitieminister Gunnar Strömmer låtsas som att allt är finfint – man vågar inte öppna sig för anklagelsen om dalt med våldtäktsmän.
SE ÄVEN: Alexander Bard: Gunnar Strömmer, du är en lögnare! |
Situationen är ohållbar. Redan idag har så mycket sopats under matten att det krävs en hel del hjärnkapacitet för att låtsas att man inte ser det – det är där vi försöker gömma våldtäktselefanten i rummet. Men precis som i invandringsfrågan och gängfrågan eller en vanlig eldsvåda så går det inte långsiktigt att dölja problemen, eftersom de växer så länge vi inte gör något.
Varje år faller cirka 370 våldtäktsdomar och i en betydande andel av dessa – i min mening runt 20–25 procent – döms en oskyldig. Sedan 2018 har hundratals dömts felaktigt, och vi kan mycket väl korsa tusenstrecket om ett par år.
Trycket ökar, och kommer att fortsätta öka ju längre vi håller emot. Snart smäller det.
Jakob Sjölander