Det finns en ständig frestelse att ljuga. Inte främst för de fördelar detta ger – även om dessa är betydande – utan som ett försök att forma verkligheten efter ens egna önskemål. Lögnare ljuger ibland lika mycket för sig själva som för andra. Detta kan tyckas ologiskt, då verkligheten inte bryr sig om våra lögner. Problemet är dock att lögner faktiskt kan förändra verkligheten – om än sällan på det sätt man vill.
Det som först drog mig till detta ämne var Mannaminneskandalen. Alltså de hundratals unga män som de senaste åren blivit oskyldigt dömda för våldtäkt. Som en del av mitt redaktörsarbete för Samtiden och Bulletin har jag kommit i kontakt med de mödrar som nu kämpar för sina oskyldiga söner. Jag har även en vän som drabbats.
Kärnan i Mannaminneskandalen är att det blivit praxis för svenska domstolar att döma enbart baserat på trovärdighetsbedömningar av (det påstådda) offret. När det står ord mot ord i våldtäktsdomar så räcker det för en fällande dom. Rättsväsendet väljer att lita på kvinnan.
Problemet är att kvinnor ibland ljuger om våldtäkter, eller på andra sätt överdriver eller misstar sig. Detta borde inte vara kontroversiellt, men nu lever vi i post-#MeToo-eran. Vi har glömt att kvinnor bara är människor. Men tack vare att vi glömt det så kan vi undvika svåra avvägningar om skuld, bevis och rättvisa.
Ett annat exempel på denna naivitet och politiskt motiverade godtrogenhet är invandringsfrågan. Nog vet vi att få asylinvandrare har verkliga skyddsskäl. De måste ha passerat minst ett halvdussin trygga länder för att komma hit, och har uppenbarligen haft resurser till det. Mest tragikomiskt är fenomenet med ”skäggbarn”, alltså hur vuxna män ändå upp i trettioårsåldern har lyckats utge sig för att vara barn.
Samma problem gäller vårt bidragssystem. Det har länge varit tabu att påstå att det kan fuskas med sjukersättning, barnbidrag, bostadsbidrag och rätten till assistans. Och just eftersom man inte fått tala om det har fusket fortsatt att växa. Vi har nu en situation där 62 av de 62 största assistansbolagen har koppling till gängkriminella. Och vi minns väl alla Iraks försvarsminister, som lyckades sno åt sig miljonbidrag för sin blindhet och schizofreni samtidigt som han sköt ned demonstranter i Bagdad?
Dessa lögner riskerar att slå tillbaka. Vi kan hamna i en situation där vi går från att tro på alla våldtäktsanklagelser till att inte tro på några. Eller en situation där inte ens invandrare med verkliga skyddsskäl får stanna i Sverige. Eller att inte ens de som behöver bidrag får det. Sveriges resurser är inte oändliga, och ju mer som hamnar hos skurkar desto mindre finns det kvar till verkligt behövande.
Detta gäller även trovärdigheten själv. Ett bra exempel är min reaktion till ”järnrörsskandalen” som bröt ut 2012. Jag viftade bort den då jag tänkte att det bara var det gamla vanliga paranoida rasismtjatet. Eftersom bland annat Kent Ekeroth satt kvar i riksdagen flera år efteråt så antar jag att det var många som tänkte samma sak. Vänstermedia hade ropat varg för många gånger.
Om vi betalar folk för att ljuga, då kommer de att ljuga för oss. Man får vad man betalar för. Att upprätthålla tillit och sanning är extremt viktigt för att vi ska kunna leva tillsammans. Vi måste veta hur verkligheten ser ut för att kunna handla efter den. Om vi inte litar på det vi ser och hör så kan vi lika gärna vara blinda och döva.
Det är inte hållbart att tolerera lögner, de förökar sig som kaniner. Kanske blir det till och med så att hederligt folk börjar ljuga bara för att klara konkurrensen. Om man fortsätter att vara hederlig när ingen annan är det så är man ju inte hederlig, utan en idiot. Det ljugande jag har diskuterat här har ofta handlat om klumpiga försök att hjälpa folk. Men den som ljuger hjälper endast lögnare.
Det är vår misstänksamhet som håller lögnerna i schack. Vi kan lita på folk eftersom vi inte litar på dem. Om vi börjar lita på alla så finner vi snart att vi inte kan lita på någon.