Den hätska stämningen mot Israel leder nu till att judar i Sverige känner sig utsatta, och ofta överväger att lämna landet. Hur hamnade vi här? Tomas Brandberg lägger fram sin analys.”
På kort tid har det nästan blivit mainstream i Sverige att benämna Israels krig på Gaza som ”folkmord”, en propagandaseger för den jihadistiska terrorsekten Hamas. För övrigt är Hamas en gren av det Muslimska brödraskapet. Diskussionen om folkmord är förstås fel i sak, Israel har i själva verket gjort mycket för att lindra civilbefolkningens lidande på Gazaremsan.
Som bakgrund till denna diskussion måste vi förstå hur Hamas agerar. Terrorsektens ledande företrädare är inte dummare än att de förstår att de är militärt underlägsna sin fiende. Strategin är därför att åsamka den egna befolkningen ett så stort lidande att världsopinionen vänds emot Israel. Till min stora bedrövelse förefaller det fungera.
Två tydliga bevis för den som tvivlar. Civila palestinier har som regel inte varit välkomna att ta skydd i det nätverk av tunnlar som Hamas disponerar, detta i kontrast till någorlunda civiliserade regimer som försöker skydda sin befolkning. Vidare, Hamas’ milismän klär sig i civila kläder och agerar i befolkade områden så att israelerna tvingas sortera civila och militära mål i stridens hetta. Mänskliga sköldar helt enkelt, solklara krigsbrott.
Efter massakern den 7 oktober 2023 är det ganska magstarkt att be israelerna ”vända andra kinden till”. Grymheter begicks som var så obeskrivliga att jag inte ens orkar gå igenom dem. Detta kan inte tillåtas ske igen. Det var planerat och helt avsiktligt och milismän skröt om sina illdåd. Hamas terroriserar dessutom sin egen befolkning, vars barn från ung ålder hjärntvättas till att hata judar.
Icke desto mindre. I den svenska debatten har offer blivit förövare. En väldigt högljudd och aggressiv grupp antiisraeliska aktivister, utrustade med trummor och megafoner, har med sina slagord intagit gator och torg. Till min förvåning verkar många ta intryck av gaphalsarna.
Jag ser två typer av aktivister. Den ena gruppen är svensk, liksom the usual suspects, som igår demonstrerade för klimatet, idag för ett ”fritt Palestina”, vad det nu innebär. Den socialistiska revolutionen misslyckades, så nu behövs nya spännande frågor för att upprätthålla den sociala gemenskapen och för att tillvaron ska kännas meningsfull.
Notera nu följande – och här kommer vissa av mina allierade inte att hålla med mig, men snälla läs hela texten – den etniskt svenska vänstern är som grupp inte uttalat antisemitisk. Inte tror jag att svenska pensionärer i sextioårsåldern som viftar med palestinska flaggor utanför riksdagen drivs av judehat, de ser ju sig själva dessutom som nån sorts antinazistiska riddare. Rimligen kan man protestera mot den israeliska regeringen utan att per definition vara antisemit.
Det är förstås extremt pinsamt att kulturmänniskan Stina Wollter offentligt har uttryckt antisemitiska myter, men den enklaste förklaringen är faktiskt att hon inte förstod bättre. Den svenska tokvänsterns problem är i första hand att de är väldigt känslostyrda, tänker i grupp och är dåliga på att analysera. Dessutom är protesterna ett sätt att ogilla USA by proxy och föra kampen för mångkultur, där den judiska kulturen förvisso verkar få allt mindre utrymme.
Den andra gruppen aktivister består av muslimer, huvudsakligen av arabiskt ursprung. Här talar vi om uttalad antisemitism, ett oresonligt hat mot judarna som folk. Här finns alltså ingen distinktion mellan det judiska folket och den israeliska regeringen, hatet är kategoriskt och dessutom impregnerat med konspirationsteorier som de flesta svenskar tar avstånd ifrån. Detta tankegods är – idag – väsentligen importerat.
Vi var nämligen naiva. Inte jag personligen i någorlunda vuxen ålder, men vi svenskar som kollektiv. Ni trodde att muslimska migranter från Mellanöstern efter några år i det förträffliga Sverige skulle ta till sig svenska värderingar och lämna Mellanösterns konflikter bakom sig. Ni hade fel.
Flera personer med judisk bakgrund som jag varit i kontakt med säger att de planerar att lämna Sverige på grund av den hätska stämningen. Det här är ju bedrövligt. Och nu talar vi om riktiga forskare och läkare som talar sina respektive svenska dialekter, inte kebabtekniker från Damaskus.
Det är sorgligt, men kanske inte så förvånande. Vi vet att flyttlassen redan har gått från Malmö, där synagogan måste bevakas dygnet runt. Vi vet också att Malmös demografi är ett fenomen som sprider sig över landet. Dra era egna slutsatser, judarna söker hellre trygghet i Israel än i de jämtländska skogarna. Och tänk på att det faktiskt kan smälla på riktigt. SÄPO har redan agerat mot försök från Irans sida att slå till mot judiska mål genom att rekrytera kriminella i Sverige.
Hur hamnade vi här? Jag vill lyfta fram flera förklaringar som jag anser är kompletterande.
Migration från Mellanöstern är en uppenbar faktor, vilket redan är nämnt. För det andra har vi vänsterns allians med islamister. Det är inte konstigare än att rödgröna partier har gjort sig beroende av klanrösterna, och därmed dras in i förortspopulismen.
Den tredje orsaken är att media har tagit ställning mot Israel. Jag vet att vissa vill förklara detta med antisemitism och de får i så fall lägga fram sitt case. Exakt vem är antisemit? Jag är mer benägen att förklara det med intellektuell slapphet och medias generella vänsterlutning. Och flockmentalitet. Vi har sett det tidigare i kampen för hög asylmigration, kampanjen mot SD och likriktningen i klimatdebatten. Nu plötsligt ska det etableras ett narrativ som går ut på att Israel är en skurkstat. Jag invänder.
Den fjärde förklaringsmodellen är att Hamas faktiskt bedriver ett framgångsrikt propagandakrig, hur otroligt det än kan låta. Trots att det är terroristerna som är roten till allt elände lyckas organisationen alltså vända kritiken mot Israel. Hamas är en otäck motståndare som är helt likgiltig inför det egna folkets lidande och som dessutom har lärt sig hur den västerländska opinionen fungerar. Den antiisraeliska världsbilden förstärks sedan av algoritmerna på sociala medier.
Sammantaget resulterar detta i en anti-israelisk neuros. Det är obehagligt, i synnerhet för alla som har någon form av koppling till Israel och judendomen.
Innebär det att jag går i god för alla beslut som israeliska militärer under enorm press och med fara för sina liv tvingas fatta under pågående krig? Nej. Jag noterar att det finns gott om soffgeneraler i Sverige som vet precis hur det här kriget ska föras. Men alltså detta är ingen lek, utan en långsiktig kamp för trygghet, rentav existens, i en allt annat än fredlig region.
Slutligen ligger det absolut inte i Sveriges intresse att trappa ned förbindelserna med Israel. När vi nu exempelvis ska rusta upp vårt eget försvar och utveckla sjukvården så är det kontraproduktivt att inte samarbeta med en av världens mest avancerade kunskapsnationer. Men de moraliska argumenten väger förstås tyngre.
Tomas Brandberg
Teknologie doktor & politiskt sakkunnig hos Sverigedemokraterna