Förbjuden flit

Jag har en kamrat som tills nyligen arbetade för ett fackförbund – Teodor Gustafsson/Carl Eos, som ibland skriver här på Samtiden och som nu är aktuell med en bok om Sverigedemokraternas historia. En gång beklagade han sig över att han hade mycket att göra, eftersom det var avtalstider och massor med förhandlingar. Jag skämtade att detta inte lät som avtalsenliga arbetsförhållanden och arbetstider, och att han borde gå i strejk mot sitt eget fackförbund. Gustafsson svarade då att ”Det är ett standardskämt i branschen. Vi bryter mot arbetstidslagen varje avtalsrörelse”, och att ”Ett av de största bråken på svensk arbetsmarknad de senaste åren är att folk inte vill ha den dygnsvila som EU-rätten stipulerar som absolut krav”.

Tydligen är det så att inte ens fackförbunden själva vill följa sina regler. Naturligtvis är det pinsamt att inte ens reglernas försvarare och förespråkare följer dem. Det bör bli en tankeställare. Men varför är det på det viset? Är det inte skönt att vara ledig? Varför arbeta hårdare än man behöver?

Skälet till att folk vill arbeta mer än tillåtet är naturligtvis för att de tjänar på det. Mest uppenbart genom att de får mer pengar. Men det finns annat vi vill ha utöver pengar. Som erfarenhet, karriär, prestige, eller helt enkelt utmaningar och underhållning. Hur konstigt det än kan låta så finns det gott om folk som tycker om sina jobb.

I stor utsträckning handlar detta om självförverkligande. Vi människor vill vara bra på saker. Kanske är detta en fåfänga, men det är då en fåfänga som åstadkommer mycket gott i världen. Nuvarande avtalsregler hindrar detta självförverkligande. Som Erik Lidström påpekar i sin senaste substack så krävs det ungefär 60 timmars arbete per vecka under tio år för att nå absolut världsklass i något. Detta betyder att man inte kan nå världsklass och samtidigt följa svensk lagstiftning.

Ofta handlar vår arbetsönskan om en vilja att göra gott. Många människor bryr sig på allvar om sin arbetsplats och anser sig – oftast helt korrekt – göra något viktigt, något som gör världen bättre.

Det är fel att ställa sig i vägen för  detta. För det första är det omoraliskt – låt folk leva sina liv som de själva vill. Låt dem själva välja vad som är gott och vad de vill kämpa för. Hur viktigt detta är för människor förstår uppenbarligen fackförbundens anställda när de gör valet att arbeta olaglig övertid under avtalsrörelsen. Fackförbunden borde ha samma förtroende för oss andra som för sina egna anställda. 

Att hindra folk från att arbeta skadar oss ekonomiskt. Mest uppenbart på individnivå, men även på samhällsnivå. Grunden för vårt välstånd är arbete. Detta är en uppenbar sanning, men som med så många uppenbara sanningar glöms den lätt bort.

Genom historien har det ofta varit populärt att se föraktfullt på ekonomi, pengar och arbete. Vanligtvis gäller det folk som själva är så rika och priviligierade att de inte behöver oroa sig för sådana saker. Idag är dessa tankar främst kopplade till miljö och klimat.

Men pengar är inte ”bara” pengar. Pengar är medel för att nå mål. Detta mål är sådant som mat, sjukvård, utbildning, fritid med vänner och familj, miljövård, välgörenhet, konst, forskning och frihet. Inget av livets goda är gratis, utan beror i slutändan på att vi har de ekonomiska resurserna att betala för det. Sysslolösa och arroganta miljöpartister kanske talar om ”högre värden” än pengar, men jag garanterar att alla dessa högre värden direkt eller indirekt kostar pengar.

Arbete är inte själviskt. Den största nytta vi gör genom vårt arbete är inte den nytta som tillkommer oss själva, utan de tjänster vi gör andra. Genom arbete tjänar vi och hjälper varandra. Läraren arbetar för eleverna, läkaren för patienterna, ICA-handlaren för kunderna, polisen håller oss trygga. Vi bör inte stå i vägen för detta.

I slutändan handlar det här om frågan om vem vi bör lita på när det kommer till att sköta våra medborgares liv. Ska vi låta medborgarna sköta sig själva och lite på att de gör goda och kloka beslut, både för sig själva och samhället i stort? Eller ska vi tro att politiker, byråkrater och fackförbund vet bättre?

”Arbete gör dig fri!” är ett citat man bör vara försiktig med att upprepa, av förståeliga skäl. I dess ursprungliga sammanhang var det ett grymt skämt. Men vi bör inte glömma att det i de flesta fall är helt sant. Arbete gör dig fri. Och ditt land. Men för att kunna göra sig fri med arbete måste man först vara fri att arbeta.