Parisa Liljestrand och den lättkränkta kultursektorn

Kulturminister Parisa Liljestrands kamp med kultursektorn fortsätter. Nu har hon återigen lyckats kränka sektorns självkänsla, den här gången i ”Fördomspodden” avsnitt nummer 254 från den andra april, där hon intervjuades. Hon öppnade sig för anklagelser om okunnighet eftersom hon tydligen trott att (regissören) Ruben Östlund var en författare, och dessutom hade dålig koll på Tomas Alfredsson, Christopher Nolan och Bo Widerberg.

Dagens nyheters Nicholas Wennö gick till attack och jämförde henne med en okunnig (förmodar jag?) politiker ur satirserien Veep. Han verkar också ta illa upp över att Parisa Liljestrand skrattar och skämtar under intervjun, vilket får mig att misstänka att han inte riktigt förstått Fördomspoddens format. Men nu är jag kanske själv fördomsfull – det kan ju lika gärna ha varit ett fullt avsiktligt sätt att göra ett tjuvnyp.

(På tal om min egen okunnighet så hade jag aldrig hört talas om Fördomspodden. Men åtminstone detta avsnitt var underhållande, så jag kanske fortsätter att lyssna).  

Svenska dagbladet har som vanligt en mer balanserad syn än DN, även om det ju inte är någon större bedrift. Här har de tagit denna balans ett steg längre, och i en intressant artikel så får faktiskt två skribenter säga emot varandra: Essy Klingberg och Måns Wadensjö.

Essy Klingberg citerar kulturministerns ord från filmfestivalen i Göteborg i januari: ”Svensk film tvingas kämpa hårt därför att alltför få är intresserade av att se och betala för den”. Klingberg undrar då om hon främst talar i egen sak. Själv tror jag nog att kulturministern bara konstaterade ett faktum. Måns Wadensjö är snällare, och påpekar att Liljestrand verkar ta idén om ”armlängds avstånd” från kulturen på lämpligt allvar.   

Jag lutar nog mot Wadensjö. Vi behöver inte bli så upprörda. Är det verkligen så illa att ha dålig koll på film? I så fall får jag erkänna mig skyldig. Jag har visserligen både sett och uppskattat Bo Widerbergs Mannen på taket, men namnet kände jag inte igen. Och även om Tomas Alfredssons Låt den rätte komma in är en av mina favoritfilmer så hade jag för mig att han i princip pensionerat sig vid det här laget, och hade helt missat hans TV-serie ”Trolösa”. När det gäller Christopher Nolan så verkar vi haft mycket olika fysiklektioner i skolan.

Men grälets småttighet får mig ändå att undra varför kulturfolk blir så kränkta av Liljestrands okunskap. För det första kan jag konstatera att lättkränkthet kommer av dålig självkänsla. Detta är inte konstigare än att en fattig person tar förlusten av 1000 kronor på större allvar än vad en miljonär gör. I identitetspolitiken syns detta tydligt – det är inte framgångsrika grupper som klagar över mikroaggressioner och allt vad det är.

Parisa Liljestrand kränker alltså den svenska kultursektorns självkänsla med sin påstådda okunnighet. Men samtidigt är det avslöjande att det inte var de kända regissörerna som Liljestrand inte kände till som blev arga på henne. Sannolikt just för att dessa regissörer är framgångsrika och därmed inte tar illa upp om. På samma vis tvivlar jag på att Taylor Swift kommer att gråta sig till sömns eftersom hennes musik inte riktigt var min grej. Pengar är bra för att torka tårar.

Men eftersom kultursektorn inte har några pengar att torka tårarna med så får de hitta något annat. Ära, kanske. Men inte ens här är kultursektorn så framgångsrik. De flesta svenskar är ännu okunnigare än Liljestrand om dem.

Så om man inte kan få ära, så får man istället hitta ett substitut. Låt oss kalla detta substitut för ”respekt”. Det innebär att man försöker övertyga sig själv och andra om att det man gör är viktigt, och bättre än andra kulturformer. Man representerar ”högkultur” medan andra representerar ”lågkultur”. På så vis förvandlas den svenska kultursektorn till en klubb för inbördes beundran.

Man skapar sin egen verklighet, en verklighet där man själv och ens kompisar är en ”kulturelit”, snarare än bara en bland tusen andra hobbygrupper. Men detta är en bräcklig illusion på många vis, eftersom den inte rimmar med verkligheten. Man är ju bara en hobbygrupp bland så många andra.

Tyvärr är det också ofta plågsamt att upprätthålla den här kulturelitsmyten. För om man gillar sådant som alla andra gillar så kan man ju inte påstå att man är en elit. Det gäller alltså att hitta något som bara en själv och ens kompisar tycker om. Men det är sällan trevligt, eftersom det betyder att man måste plåga sig igenom en massa kultur som man egentligen inte gillar.

Detta betyder att kulturfolk inte har pengar eller ära, och sedan dessutom ägnat år av sina liv åt sådant de inte tycker är så roligt. Då förstår man att de blir arga när Parisa Liljestrand tar ifrån dem det sista de har kvar – respekten.     

Jakob Sjölander