Taylor Swift – popmusikens Djingis Khan
Av Jakob Sjölander
4 april 2025
För ett par veckor sedan hörde jag om en märklig ny kult som spred sig över världen. Eller snarare som spridit sig – jag är tydligen på efterkälken. Kulten hade inspirerat en av min informatörs arbetskamrater att tvinga femton av sina vänner att köa i skift i flera dagar för att köpa biljetter till ett framträdande av kultens profetissa här i Stockholm. På så vis lyckades fanatikern se denna framträda tre kvällar i rad.
Kultmedlemmarna kallar sig ”Swifties” efter den profetissa de tillber, Taylor Swift. Jag hade visserligen hört talas om henne, men kunde inte nämna en enda av hennes sånger. Tydligen har även vår högt ärade och tappre statsminister Ulf ”Uffetuffe” Kristersson hade sugits in i denna kult.
Jag har vaga minnesbilder av att folk oroade sig/hoppades att hennes makt var så stor att hon skulle kunna välta USA-valet till Kamala Harris fördel. Nu visade det sig inte stämma. Men Harris hade kanske förlorat ännu hårdare utan detta stöd.
För att putsa på min allmänbildning bestämde jag mig för att utforska detta musikaliska fenomen. Jag hittade en spellista på Spotify som hette ”This is Taylor Swift”, och som visade sig vara elva timmar och femtioen minuter lång. Med det dödsförakt känslan av otrendighet orsakar började jag lyssna.
Att jag inte kunde nämna någon av Swifts sånger fick sin förklaring, då de fortfarande för mina osofistikerade öron låter ganska lika varandra. Sångerna kan delas in i två huvudkategorier: sånger där hon suktar efter sin pojkvän eller ex, och sånger där hon är arg på sin pojkvän eller ex.
Jag ser det som något av en ”röd flagga” att hon tydligen ständigt blir dumpad och förrådd av alla dessa pojkvänner – är det något fel på henne? Hennes smak för män, kanske. Som hon sjunger i Blank space: ”Got a long list of ex-lovers / They’ll tell you I’m insane”. Nog oroar man sig en del för hennes välmående – i sångerna är hon antingen olycklig eller förväntar sig snart att bli det.
Hennes mest populära sång är Cruel summer, som handlar om att hennes pojkvän är för sexig att bli arg på. Den har 2 800 000 000 spelningar på Spotify. Om hon fått en krona för varje gång någon spelat den så hade hon kunnat täcka 2.8% av katastrofkostnaderna för Northvolt. Det kanske inte låter så imponerande, men det säger väl mer om Northvolt än Taylor Swift.
Alla Swifts sånger är bra. Ingen är dålig. Kvaliteten är mycket jämn. Kanske för att de är så lika varandra. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte hata någon av dem. Nu är jag inte så bra på att hata, men jag gjorde ett gott försök.
Jag tror att detta är nyckeln till Swifts enorma framgång. För att nå så många som möjligt så gäller det att vara så bred som möjligt. Hon riktar in sig på en stor demografisk grupp: kvinnor med män som stökar runt i deras känsloliv. Det finns miljarder sådana, och de utgör hennes lojala stormtrupper. Men det är naturligtvis inte bara dessa som lyssnar på henne. Uffetuffe gör också det. Alla gillar Taylor Swift, men (relativt) få älskar henne. Hon är mellanmjölk, Marvel, McDonalds.
Är Taylor Swift bra? Definitivt. Att göra så många glada och så få arga är en stor konst, och kräver en precis avvägning. Hon har gett sig ut på den största och därmed den mest konkurrensutsatta delen av musikmarknaden och svept alla fiender framför sig som en glittrig Djingis Khan. Det finns hundratusentals musiker som vill göra vad hon gör, men som uppenbarligen inte klarar det.
Dessa misslyckade musiker rynkar på näsan och påstår att det Swift gör inte är stor konst. Kanske. Men Taylor Swift är uppenbarligen stor inom den konstform hon är aktiv i, och har gjort många snobbar avundsjuka. De (vi?) får trösta sig med sin nedlåtenhet.
