Bidragens skadeverkningar

Tillsammans är olika välfärdsutbetalningar de största posterna i statsbudgeten. Hälsovård, olika former av ekonomisk trygghet och diverse arbetsmarknadsinsatser kostar cirka 500 miljarder per år. Notera att detta inte inkluderar kommuner och regioner, eller det internationella biståndet.

Men nog hjälper det folk? Åtminstone en del, åtminstone ibland. Tyvärr är det också skadligt på andra sätt. Vare sig man vill bevara eller avskaffa välfärdsstaten är det viktigt att vara medveten om dess skuggsidor. Låt oss därför ta en titt på hur  bidragsberoende och arbetslöshet skadar människor.

Bidrag skadar oss bland annat genom att göra arbete mindre lockande, eller åtminstone relativt mindre lockande än sysslolöshet. Om folk väljer mellan pengar och inga pengar så väljer de oftast pengar, men om de istället erbjuds valet mellan mindre pengar plus massor med fritid så är det inte lika självklart längre. Vissa kommer att frestas av det senare. Fritid har också ett värde, även om detta värde är mer svårbestämbart än pengar. Det är skälet till att vi ser fram emot semestern.

Men det är inte bara fritidens värde som är svårt att avgöra. Detsamma gäller arbetet, som även det har dolda vinster utöver vad som syns på bankkontot.

För det första så ger arbete oss färdigheter. Det finns få jobb som verkligen inte förmedlar några sådana, vilket även gäller påstått ”enkla” jobb som kassör, städare, eller servitör. Kassörer lär sig hur en affär fungerar, städare lär sig att städa, och servitören får en utmärkt inblick i mänsklig psykologi.

Men de färdigheter man får behöver inte vara direkt kopplade till jobbet, utan än viktigare är sådant som sociala färdigheter, grupparbete, hur man hanterar meningsskiljaktigheter. Särskilt för invandrare är även språket extremt viktigt. Även ett låglönejobb ger en också pengar att spara och investera, vilket öppnar oändligt många dörrar.  

Ett jobb tillåter oss också att vidga vårt kontaktnät. Arbetslösa skulle rent teoretiskt kunna ha hur mycket tid som helst att socialisera, men i praktiken gör de inte det. Det är lätt att fastna framför en skärm, och om  man inte har ett jobb kan ett vanligt restaurangbesök vara en stor kostnad. Arbetslösa isoleras.

Det värsta med sådan isolering är att vi inte inser vad vi missar – att vi inte träffar folk betyder att oändliga möjligheter (sociala, romantiska, intellektuella, finansiella och så vidare) går oss förbi. Vi ser inte vad vi missar eftersom vi missar det. Särskilt unga och invandrare förlorar på detta.

Även de sämsta jobb har en stor fördel – att de uppmuntrar oss att skaffa ett bättre. De flesta av oss har någon gång haft ett jobb vi inte tyckt om. Detta är högst motiverande. Ofta är också detta dåliga jobb en förutsättning för att få ett bättre jobb, genom de färdigheter och kontakter det givit oss. Karriären – eller snarare livet i allmänhet – är en stege, och det gäller att arbeta sig upp. Att hoppa till det roliga fungerar sällan.

Men det kanske farligaste med bidragssamhället är att det förvandlar folk till ”parasiter”.  Detta är inte bra för någon, och detta gäller även parasiterna själva. Ingen vill vara parasit. Det tär på självbilden. Det är fullt förståeligt att parasiterna börjar hata de påstått välvilliga människor som förvandlat dem till sådana.

Snart dyker det upp politiska entreprenörer som slår mynt av detta hat. De säger åt dem som sitter fast i bidragsfällan att de behandlas rasistiskt, att det är utsatta för en komplott, att de rika egentligen borde ge ännu mer, att de förtjänar mer, och så vidare. Att ge folk gåvor utan någon möjlighet för dem att återgälda detta är ett bra sätt att göra sig hatad.  

Detta skadar samhället. De rika (det vill säga de som arbetar) har vanligtvis sympati med de fattiga arbetslösa. Och varför inte? Det är ju ofta synd om dem. Men när de får bidrag så blir de faktiskt skadliga för de arbetande, eftersom de börjar kosta pengar. Plötsligt har de rika fått skäl att ogilla de fattiga, något de inte hade tidigare. Detta lär, över tid, minska solidariteten inom landet. Myten om klasskampen blir verklig.

Varför har vi då en sådan uppblåst välfärdsstat? Skälet är att de som skadas av sina bidrag sällan märker det. Gratis pengar för ingenting tycks som en utmärkt idé. Samtidigt vet man inte vad man missar.

Men det finns faktiskt de som tjänar på välfärdssystemet. Då tänker jag främst på de byråkrater som administrerar den, och de politiker som använder den för att köpa röster. Detta är det ”välfärdsindustriella komplexet”.

Bröd och skådespel åt folket, som romarna uttryckte det.