Den svenska ensamheten i (lite fler än) 5 siffror

Det var ett bra tag sedan man hörde något från Folkhälsomyndigheten. Dess stjärna har fallit långt sedan dess gyllene era under pandemin. Men nu i dagarna släppte myndigheten en kartläggning: Ensamhet – förekomst, konsekvenser och åtgärder.

Enligt kartläggningen så är ensamheten värst bland äldre, yngre, ensamboende, funktionsnedsatta, sjukskrivna och arbetslösa.

Inget förvånande där, alltså, förutom kanske att de yngre tydligen ska vara så ensamma. Typiskt dagens ungdom, alltid ska de ställa till med problem.

Låt oss ta en titt på rapportens innehåll:

41 procent av alla hushåll är ensamhushåll

 Detta innebär alltså att man bor själv. Att bo ensam är dock inte samma sak som att känna sig ensam, även om det knappast förvånar att det finns en koppling.  

Andelen ensamhushåll varierar efter ålder. De som mest sällan bor själva är unga vuxna, som antingen fortfarande bor med sina föräldrar eller är för fattiga för att bo på egen hand. Andelen ensamhushåll ökar till cirka en fjärdedel för de som är mellan 25 och 34, men sjunker sedan igen när folk gifter sig och skaffar barn. I femtioårsåldern börjar den stiga igen, och för de få svenskar som är över 95 år (men inte bor på hem) så är det hela 80% som bor själva.

8% känner sig ensamma

Eller åtminstone är det så många som svarade att de kände sig ensamma ”för det mesta” eller ”hela tiden” när de frågades i den senaste ”Undersökning av levnadsförhållanden”. De mest ensamma var de äldre, där siffran var 14%. I de flesta samhällsgrupper är mellan 5 och 15% ensamma.

Enligt en annan undersökning, den Nationella folkhälsoenkäten, rapporterar cirka en fjärdedel av befolkningen att de ”besvärats av ensamhet och isolering”. Bara 3% uppger sig dock ha svåra besvär.

Även om det är synd att ens någon är ensam så är detta inte nödvändigtvis särskilt dåliga siffror. Beroende på vilka siffror man tittar på är det alltså 92% som inte är ensamma, och 97% som inte har svåra besvär av ensamhet. Det hade kunnat vara mycket värre. De ensamma hade, om man vill skämta till det, kunnat ha mycket mer sällskap.

8% saknar en nära vän

Denna siffra är av förklarliga skäl ungefär lika stor som den om ensamhet. Återigen varierar siffran mellan 5 och 15% beroende på befolkningsgrupp.

Om man istället frågar folk om de har någon att anförtro sig åt eller dela sina innersta känslor med finns intressanta könsskillnader. Här svarade 10% av kvinnorna och 17% av männen att de saknar en sådan. Högst är siffran bland unga män, där över en fjärdedel saknar ett sådant stöd. Lägst är den bland kvinnor mellan 33–44, där bara 7% gör det.

Det är intressant att det är fler som saknar någon att anförtro sig åt än de som har en nära vän. Detta antyder att det inte är alla som känner att de kan anförtro sig åt sina nära vänner. Eller åtminstone så gör de inte det.  

24% av de ensamma lider av allvarliga psykiska påfrestningar

Alla som är ensamma är inte olyckliga. Mer än hälften (56%) svarar att de har ett gott allmänt hälsotillstånd, och 65% säger sig ha ett gott psykiskt välbefinnande. Detta är dock sämre än för de som inte är ensamma, där siffrorna är 78% och 93%.

När det gäller ”allvarlig psykisk påfrestning” så ska 24% av de ensamma ha en sådan, och 28% har självmordstankar. Av de som inte har problem med ensamhet är dessa siffror bara 4 och 9%.

256 av 290 kommuner har någon sorts verksamhet mot ensamhet

Folkhälsomyndighetens rapport kan vara första steget mot en nationell plan mot ensamhet. Men redan idag är många myndigheter inblandade på ett eller annat sätt, som Barnombudsmannen, Kulturrådet, Mediemyndigheten, Myndigheten för delaktighet, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Skolverket, Specialpedagogiska myndigheten, Jämställdhetsmyndigheten och så vidare. Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen samarbetar redan idag med 24 myndigheter mot psykisk ohälsa.

(Puh! Nog har Sverige ingen brist på myndigheter!).

På kommunal nivå så finns det idag hundratals projekt mot ensamhet, och de flesta kommuner har något sådant. Oftast tar sig detta formen av att organisera mötesplatser och sociala aktiviteter, särskilt för de äldre. Dessa aktiviteter verkar åtminstone ha vissa positiva effekter, och på äldreboenden som erbjuder dagliga aktiviteter är bara 17% ensamma, medan på de som bara erbjuder något mindre än en gång per månad så är det 36%.

Något som slår mig när jag läser igenom Folkhälsomyndighetens rapport är hur mycket av dagens ensamhet beror på vårt samhälles framgångar. Vi är rika nog att bo i egen lägenhet. Vi är friska nog att bli gamla. Det sociala skyddsnätet (fångstnätet?) är generöst mot de som inte kan (vill?) arbeta. Ett sätt att avhjälpa ensamheten vore alltså att göra Sverige fattigare, farligare och snålare.

Det sägs ofta att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Men på samma vis finns det inget gott som inte för något ont med sig.

Jakob Sjölander