Vi bör göra det svårare att vara ensam
Av Jakob Sjölander
9 mars 2025
Det är svårt att vara ensam. Men ofta är det ännu svårare att vara i sällskap. Det är därför folk väljer ensamhet, eller tvingas välja det.
Detta syns tydligt när man tittar på vilka grupper som lider mest av ensamhet, vilket Folkhälsomyndigheten nyligen gjort. De ensammaste grupperna i Sverige är de äldre, de funktionsnedsatta, de ensamboende, de arbetslösa. Värst har naturligtvis de som tillhör alla fyra kategorier.
(Även unga vuxna är ofta ensamma, men förklaringen till deras ensamhet är delvis annorlunda och får därför diskuteras på annan plats).
Detta betyder alltså att de som lider av ensamhet i hög utsträckning även har andra problem. De orkar inte med det stojiga livet, och man hittar dem sällan ute på dansgolvet. Orken, självförtroendet, hälsan, den sociala förmågan och de ekonomiska resurserna tryter.
Se även: Den svenska ensamheten i (lite fler än) 5 siffror.
Orsakskedjorna går åt båda hållen. De svaga blir ensamma, men ensamhet gör en också svag. Uttrycket ”Ensam är stark” är som bäst en from förhoppning, som värst vilseledande.
Vi människor är sociala varelser. Vår kultur är som luften under fågelns vingar eller fiskens vatten. Utan detta sammanhang förfaller vi fysiskt och psykiskt. Och varför inte? Den ensamme har inget att leva för bortom sig själv, och att bara leva för sig själv är tragiskt. Man kan lika gärna lägga sig ned och dö.
Detta skapar en ond cirkel. Ensamhet gör oss svaga, och svaghet gör oss ensamma. För att vara krass: vem vill hänga med någon som är svag på så vis att den är ledsen, grinig, fattig, sjuklig och har allmänt dålig social förmåga? Skälet till att vi inte besöker våra ensamma gamla, funktionshindrade, fattiga, arbetslösa och så vidare är ju för att det inte är roligt att göra det. Vi tycker inte om det. Ofta tycker de inte ens om sig själva, vilket bara förvärrar problemet. Om det var roligt att besöka gamlingar så hade ålderdomshemmen kunnat kräva inträdesavgift.
När jag skriver detta vill jag inte sparka på de svaga – en grupp vi alla tillhört, tillhör eller kommer att tillhöra – jag säger det bara för att det är sant. Och sanning är vanligtvis ett krav för att göra gott, även om den är plågsam.
Ensamhet är ett vanligt symptom på svaghet. Men när vi misslyckas att inse det så misslyckas vi att åtgärda problemet. Redan idag finns det många projekt som arbetar direkt eller indirekt mot ensamhet. Folkhälsomyndigheten samarbetar med 24 andra myndigheter på nationell nivå, och de flesta av våra kommuner har liknande verksamhet. Den Svenska kyrkan gör också ett mycket bra arbete här bland de äldre. (När var det senast jag kunde säga något snällt om den Svenska kyrkan…?).
Men dessa arbeten handlar ofta om sådant som att organisera möten och aktiviteter. Nog gör de en del nytta, och jag motsätter mig det inte på något sätt. Men samtidigt så behandlar man bara symptomen.
I äldre tider så skyddades vi från ensamhet av nöd och tvång. Vi klarade oss helt enkelt inte ensamma. Vi hade inte råd att bo själva. Det fanns inget skyddsnät som tillät oss att inte jobba. Familjen var alltid där. Ingen pension lurade bort oss från arbetet. Det fanns inget internet eller TV som gav oss kortsiktig njutning på bekostnad av långsiktiga och meningsfulla sociala relationer.
För att bli mindre ensamma så måste vi bli bättre. Starkare. Vi måste öva våra sociala färdigheter och modet som krävs för att ge sig ut ”In Real Life” snarare än på det påstått ”sociala medierna”. Vi bör också inse att det sociala sammanhang arbete ger oss ofta är viktigare än försörjningen, och inse att utförsäkring och till och med pensioner ofta är dödsfällor.
Allt detta är lättare sagt än gjort. Men som vanligt är ett bra första steg att sluta göra sådant som gör saken värre. Här tänker jag på sådant som de förgiftade gåvor som vi via bidragssystemet regnar ned på våra medmänniskor. Ofta innebär det att kontrollera vår impuls att hjälpa och vara snäll.
Det är svårt att göra folk starka nog att vara sociala, eftersom denna styrka måste komma inifrån. Men vi kan underlätta för folk att ta sig ur ensamheten genom att sluta att underlätta ensamheten.
