Sjölander: Svensk kulturs största svaghet

Ett ödesval Sverige står inför är hur vi ska hantera den stora mängd invandrare som kommit till vårt land. Dessa utgör nu ungefär en fjärdedel av invånarna. Denna andel kommer att fortsätta öka, dels på grund av fortsatt invandring, dels på grund av höga födelsetal, dels på grund av att invandrarna är särskilt många bland de yngre befolkningsskikten. Men främst handlar det om politisk vilja, eller ovilja att ta itu med invandring. Moderaternas Johan Forssell är det senaste exemplet på att problemet inte sjunkit in ens hos högern.

Detta är ett faktum som måste accepteras. De senaste decenniernas invandringspolitik är redan genomförd, och kan avslutas men inte göras ogjord. Invandrarna är här och det är inte politiskt möjligt att deportera dem.

I många (de flesta?) fall vore det inte ens önskvärt att göra det. Skulle vi deportera Hanif Bali och Mustafa Panshiri? Själv skulle jag föredra att deportera Greta Thunberg och Morgan Johansson. Men jag antar att Somalia har nog med problem som det är.

Sverige har misslyckats att hantera den massutmaning invandringen fört med sig. Detta påminns vi om varje gång vi hör om en ny skjutning, sprängning eller bidragsskandal. Men att ge upp är inget alternativ, om vi inte vill acceptera det nya etniska klassamhället Sverige.

Integration och assimilation

Det som krävs är att invandrarna blir en del av det svenska samhället, alltså integration. Men det är ju inte vilken sorts integration som helst som är önskvärd. Att lära sig hur man formulerar en bidragsansökan är på sätt och vis att bli en del av det svenska samhället, men knappast en särskilt önskvärd del.

I praktiken kräver önskvärd integration assimilering. Alltså att invandrare blir mer som svenskar. Detta är kontroversiellt, då det även betyder att invandrarna måste bli mindre som invandrare, och överge sina ursprungsländers kultur. Detta tolkas ofta som att man nedvärderar dessa kulturer och påstår att de är sämre än den svenska. Men det är de ju.

Svensk kultur är bättre än, säg, afghansk kultur. Afghansk kultur har skapat Afghanistan, svensk kultur har skapat Sverige. Folk migrerar nu från Afghanistan till Sverige. Detta antyder att de föredrar Sverige, vilket i sin tur antyder att Sverige är bättre än Afghanistan. Om man på allvar föredrar Afghanistan finns möjlighet att återvända, men få tar det beslutet. Annat än när man åker på semester, förstås, vilket 79% av ”flyktingar” gjort enligt Bulletins undersökning. Jag litar på migranternas omdöme när de väljer Sverige över sitt gamla hemland.

Notera att jag nu diskuterar kultur i bred bemärkelse. Det handlar alltså inte om att svenska dalahästar ska vara finare än afghanska mattor, eller att fotboll ska vara roligare än drakflygning. Istället handlar det om djupare men mer svårobserverade saker, som värderingar. Alltså hur mycket (eller hur lite) man värderar sådant som lag, demokrati, familj, tolerans och olika livsval.

Vi måste stå upp för svensk kultur

För att Sverige ska förbli ett land som folk vill flytta till måste vi stötta vad som har gjort det till ett land som folk vill flytta till. Alltså svensk kultur.

Hur kan vi stötta svensk kultur? Steg ett är att inse och erkänna att den är värd att stötta. Att vara stolta över den. Och våga erkänna att vi är det. Men gör vi det? Vågar jag ens själv det?

När jag nu läser igenom den här texten så oroar jag mig att den kan uppfattas som chauvinistisk. Jag vill ju inte framstå som främlingsfientlig. Denna oro är i sig ett problem. Men mer intressant är att det är en mycket svensk oro. Denna oro driver mig nu att lägga till en brasklapp om att svensk kultur inte är bättre än invandrarnas kulturer på alla sätt och vis. Nog har svensk kultur sina fel. Exempelvis denna ständiga oro över att framstå som främlingsfientlig som hindrar oss att vara stolta över vår kultur.

Detta är svensk kulturs största svaghet.

JAKOB SJÖLANDER