Hur ska de gamla politiska makthavarna besegra de ”farliga” populisterna? Det är en fråga som ockuperar tankarna hos västvärldens politiska klasser – inom partier, myndigheter, media och akademi. Nu kommer ännu ett bidrag.
Turen att skissa på hur gamla politiska makthavare ska besegra nya ”populister” har nu kommit till författaren och premiärministerrådgivaren Yair Zivan. Han har varit redaktör för boken The Centre Must Hold (Blackwell’s, juni 2024) där bland annat brittiske förre premiärministern Tony Blair och miljardären Mikael Bloomberg medverkar.
Hopp och passion
Han har summerat bokens budskap i en artikel i The Economist: Why political centrists must rediscover their passion (betallänk).
Där upprepar han det många andra som tillhör makteliten framfört: Populismen som utmanar de gamla makthavarna är farlig, oavsett om de kommer från höger eller vänster.
Och hur ska då man bemöta dessa populister? Genom att skapa hopp för människorna. Maktens röster måste bli mer passionerade. Han skriver att ”de måste vara tydliga med exakt vad centrism betyder”. (Detta efter att han skiljt ut centerpositionen från mitten, eftersom mitten är ett relativt begrepp mellan vad andra aktörer står för.)
Ja, ni hör själva. Detta blir tramsigt. Särskilt som dem han vill försvara, de gamla partierna, inte alls lever upp till det han beskriver som centerpositionen.
Allt det som gamla makten svikit
Han skriver: ”De värderingar som centrismen är uppbyggd kring är vikten av måttlighet, pragmatism och kompromisser; en omfamning av komplexitet; ett engagemang för liberal demokrati; tron på lika möjligheter; och tron att genom att balansera spänningar kan människors liv bli bättre. Centrism söker efter det mest produktiva och effektiva tillvägagångssättet för att ta itu med spänningarna mellan globalisering och lokala samhällen, medborgerliga rättigheter och säkerhet, religion och demokrati, fria marknader och sociala skyddsnät. Det skapar ett tält som är tillräckligt brett för att rymma moderata liberaler och moderata konservativa som inte längre känner sig hemma i sina gamla politiska läger.”
Jag vill hävda att ”populisterna” mer lever upp till detta än den politiska klassen i de flesta västländer, som gärna stämplar nya meningsmotståndare som rasister och fascister – knappast måttfullhet. Det är ju den gamla makten som slutat vara pragmatisk för att istället vara utopiskt extrem. För att ta ett svenskt exempel: Hälften av kärnkraften har avvecklats, utan att alternativ elproduktion fanns på plats. Sex partier – S, MP, V, C, M, KD – röstade 2016 för målet om ”100 procent förnybar el”, vilket betyder noll procent kärnkraft, samtidigt som de hävdade att elkonsumtionen kraftigt ska öka.
Det är knappast att vara ”produktiv” och ”effektiv”.
Kompetenskris
Det är som professor Walter Russell Mead skrev om Davos-folket i vintras: Väljarna har tappat förtroendet för sina gamla ledare eftersom deras politik inte fungerar. ”Därför är det i grunden inte en förtroendekris. Det är en kompetenskris.”
De gamla makthavarna har helt enkelt visat sig vara odugliga. Och det på områden dessa partier förut skött med den äran. Svensk energipolitik var brilliant med vattenkraft och kärnkraft som bas, och alternativ på marginalen. Allt detta slog makthavarna medvetet sönder och samman med chockhöjda elpriser som följd.
Men varför har den politiska klassen blivit så galen? Därför att den är känslostyrd och låter vänsterradikala nycker leda ut dem på äventyr där tal om konsekvenser och respekt för komplexitet bara ansetts som tråkigt tjat. ”Tänk inte på morgondagen”, har varit den politiska klassens mantra sedan 1990-talet. Därför brakar de förut välfungerande västerländska samhällena nu samman.
Värsta faktor är naturligtvis den okontrollerade invandringen. Man öppnade gränserna på vid gavel, ”för att stå på rätt sida av historien”. Resultatet är kraftigt fallande trygghet med ökat våld, kriminalitet och korruption. Att Yair Zivan ens kan antyda att politiska klassens centerism innebär att ”ta itu med spänningarna mellan globalisering och lokala samhällen” visar hur lite hans teori har med verkligheten att göra. Det är ju politiska klassen som skapat spänningarna med fullständigt ansvarslös politik.
Gamla politiska klassen är som Facit – de fattar inte sin samtid
Jag ska vara korrekt och påpeka att Yair Zivan inte tror på smutskastning: ”Att fördöma extremistiska politiker som rasister eller nyfascister gör ingenting för att ta itu med källan till deras vädjan. Deras är en politik som livnär sig på genuina klagomål och berättigade rädslor … Genom att omfamna komplexitet och nyanser kan centrism vara motgiften mot överförenklingen av populism och extremism. Allvaret med vilket det närmar sig svåra problem ger lösningar som verkligen förbättrar människors liv.”
Men vän av ordning frågar sig då: Varför har inte den politiska klassen redan ”omfamnat komplexiteten” och tagit problem på allvar? Den frågan svarar inte Yair Zivan på. Här ser jag ett svar, det Walter Russell Mead gav ovan: politiska klassen är för instängd i sin egen bubbla där man anser sig vara smart men i realiteten inte begriper någonting. Den är som kontorsmaskinsjätten Facit som var världsledande, men inte trodde på digitalisering…
De fattar inte vår tid.
Ett exempel hittar jag överst på Yair Zivan’s X-konto. Han berömmer Nederländerna premiärminister Mark Rutte sedan 14 år, för att han cyklade från regeringskansliet när han nu avgått.
Det här var säkert varit ett imageskapande ögonblick för 30 år sedan, då många tänkt: ”oh, vad folklig han är”. Men idag? För mig framstår det bara som ett falskt försök att vara folklig. Ett lismande som väljarna är förbaskat trötta på. ”Gör ert jobb, ta ansvar istället!”, tror jag många hade velat säga till den cyklande premiärministern.
Arrogant folkförakt
Utöver att politiska klassen i väst visat sig oduglig och förstört mycket av vad tidigare generationer byggt upp, så finns en annan faktor: folkförakt. Den politiska klassen anser sig ha rätt att styra, eftersom den alltid gjort det. Man har visserligen bytt regeringar och regeringspartier, men de har alla kommit varandra väldigt nära, (som den traditionella borgerligheten och socialdemokratin, för att ta det svenska fallet).
Då vill man inte se nya partier tränga sig in i maktens gosiga gemenskap. Ursh och fy! Reflexerna är exakt desamma nu på 2020-talet som de var på 1880-talet då Arvid Posse blev statsminister utifrån sin position som ledande riksdagsman. Adeln blev galen på att statsministern hämtats ur en annan krets. Posses regering var en ”olycka”, den var en uppkomling utan anseende.
Idag är det inte den blåblodiga adeln som protesterar mot att nya partier med demokratisk legitimitet gör anspråk på att makt utifrån sitt väljarstöd. Nej, det är de gamla partierna, den politiska klassen och deras vänner i media, myndigheter och akademi. Men i alla andra avseenden är de väldigt, väldigt lika – adelsmännen på 1880-talet och dagens traditionella partiföreträdarna på 2020-talet. De inser inte att vi gått in i en ny tid.