Det som knäckte S framgångsstrategi

Socialdemokraterna har innehaft statsministerposten under 75 av de senaste 100 åren. Men nu är man hänvisad till farsartat samarbete med splittrade småpartier för att alls ha hopp om återkomst till regeringsmakten.

I gårdagens ledare diskuterade jag Fredrik Johanssons maktanalys: M vill vara som cyklist, i ständig idémässig framåtrörelse, medan S är som en husvagn, vill stå stabilt genom endast förvaltarskap.

Men problemet, som jag ser det, var inte att M slutade cykla (alltså utveckla och driva nya ideér), utan att man cyklade för fort och hamnade i diket. Globalismen som Fredrik Reinfeldt formulerade i frasen ”öppna era hjärtan” var allt annat än konservativ. Därför tappade M sin själ under Reinfeldt och har svårt att hitta den igen. Visst man vill cykla, men vet inte åt vilket håll.

Regeringsmakten är förvaltande

I Folkbladet försvarar redaktören Widar Andersson (S) den socialdemokratiska strategin att skapa stabilitet och använda makten för att förvalta staten. Han vänder sig mot Johanssons tanke om hur partier ska balansera mellan makt och idéer:

”Jag är skeptisk. Att ha regeringsmakten är framförallt ett förvaltningsuppdrag. Att förvalta något på ett bra sätt innebär förstås då och då förändringar och omprövningar. Men den som har fokus på förändringar kommer att misslyckas mycket oftare och snabbare än den som tar väljarnas förvaltningsuppdrag mer bokstavligt.”

Så är det. Men här har ju också Socialdemokraterna gått vilse av samma anledning som Moderaterna. Socialdemokraterna omfamnade globalismen redan under Olof Palme och började då tappa fokus på svenska folkets behov, och ägnade energin mer åt ”solidaritet” med människor långt borta. Först genom växande bistånd, sedan genom att också S öppnade gränserna för historiskt extremt omfattande invandring. Det fanns inget förvaltarskap i den politiken, bara en utopisk och radikal idé om att detta var det goda.

Socialdemokraterna övergav sin framgångsrika maktstrategi om stabilitet och förvaltarskap för att hemfalla åt extremistiska idéer om en öppen global värld – på bekostnad av svenska folkets trygghet och välfärd.

Extremism i S och M öppnade vägen för SD

Det är märkligt att så många röster nu i sommar försöker analysera den politiska utvecklingen i Sverige utan att nämna Sverigedemokraterna. Jag har kommit fram till att man utelämnar denna helt avgörande pusselbit för att förstå Sverige, eftersom denna pusselbits blotta existens tvingar alla att erkänna de gamla partiernas monumentala misslyckande. Både i att cykla och hålla husvagnen stabil.

Både S och M övergav för sisådär 20 år sedan sin traditionella maktstrategi och har genom radikal idépolitik – som varken är traditionellt liberal eller socialdemokratisk – skapat ökad otrygghet och förändrat landet till oigenkännlighet. Det är ju denna extremism som gjort att väljarkåren i snabb takt vänt sig till det parti som varit emot de extrema samhällsförändringarna.

Det går inte att meningsfullt analysera svensk samhällsutveckling utan att beröra dessa dramatiska avsteg från traditionell politik i de två tidigare huvudalternativen, S och M.