Den politiska makten utövas via partier. Hur ser de på makt och hur utövar de makt? Offrar partierna sina idéer för att behålla makten? Det perspektivet kan vara intressant att peta i, så här när sommarstiltje råder.
I Svenska Dagbladet vrider och vänder Fredrik Johansson på frågan: vad gör partierna med makten? Han menar att Moderaterna är ett idéparti som lyckats förändra landet i sin riktning 1991-94 och 2006-10, men att man efter valet 2010 blev ett förvaltande parti som därmed tappade kompassen.
Framåtrörelse eller stå stadigt?
För Socialdemokraterna har idéer inte varit viktiga på många årtionden, utan det enda målet är att nå makten och statsministerposten. Johansson jämför Moderaterna med att cykla, man måste vara i rörelse och hålla kursen för att inte ramla: ”Det är rörelsen och framdriften som möjliggör styrning och stabilitet.”
Detta i kontrast till Socialdemokraterna, som Johansson jämför med en husvagn. ”Den går att flytta. Men så länge ingen insisterar på bortbogsering kan man sitta kvar. Om åtminstone något av stödbenen är på plats så står man i alla fall ganska stadigt.”
Valet 2026
Man får intrycket av att Johansson tycker att Moderaterna blivit för mycket av förvaltare av statsmakten och för lite förnyare. Men den tanken leder fel. Att jämföra Reinfeldts andra mandatperiod 2010-14 med nuvarande regering för in tankarna på villovägar. Reinfeldt hade en övergripande idé: Att öppna gränserna och göra Sverige till en global utopi dit hela världen kunde söka sig. Svenskarna skulle ”öppna sina hjärtan” och offra sin trygghet för människor som behövde de svenska tillgångarna mer än svenskar.
Den nuvarande regeringen, som stadgas upp och drivs på av Sverigedemokraterna, har släppt denna utopism och försöker återställa ordningen och tryggheten i landet.
Ingenting är viktigare för statsmakten än att upprätta trygghet och säkerhet för sina medborgare.
Nu gäller ordning före frihet
Johansson menar att detta inte räcker, att ett regeringsparti behöver något ”mer långsiktigt”. Jo, självklart. Men när det kommer till att prioritera, måste ordning och säkerhet komma först. När den är återställd, kan andra frågor lyftas fram. Med detta sagt kan en regering självfallet driva många förändringar parallellt, men när det kommer till huvuduppgiften finns inga alternativ än att skapa ordning.
Johansson vill driva Gösta Bohman-frågor, vilket inte är fel för Moderaterna. Men när frihetliga åtgärder kolliderar med ordningsfrågor, måste de senare ha företräde till dess svenska folket kan känna sig tryggt i sitt eget land.