Det skälls på regeringssidan. Klimatmålen uppnås inte. Orsak: Bränslepriserna har sänkts så att människor kan ta bilen i sin vardag. De gröna politikernas klimatpolitik straffa folket, medan de själva inte läggar om sitt levnadssätt.
Vi skulle faktiskt kunna tala om en klassklyfta här. Gröna partier och miljöaktivister vill vara vår tids överklass, som trycker till underklassen genom miljölagar som gör deras liv till ett helvete.
Mycket högre bränslepriser
Även Socialdemokraterna ställde upp. Magdalena Andersson behöver MP och C för att kunna nå regeringsmakten. Därför höjde S drivmedelsskatterna och beslutade om en extrem inblandning av biobränsle, det som kallas ”reduktionsplikten”. Bensin- och dieselpriserna i Sverige blev mycket högre än i alla andra länder.
Det är den faktiska, verkliga innebörden av klimatpolitik för att nå ”målen” om minskade utsläpp.
I valet röstades dessa partier, som plågade det bilberoende folket, bort från regeringsmakten. Nu är bränslepriserna vid pump omkring 10 kr/l lägre, än om den av Magdalena Anderssons regering beslutade uppräkningen fått fullföljas.
Detta döms nu ut av alla miljöaktivister som skadlig och oansvarig politik.
Men varför lever de inte som de lär?
De högljudda klimat- och miljöaktivisterna vill göra livet till ett helvete för vanligt folk. Men de lever inte själva som de lär. Både EU-parlamentariker och riksdagsledamöter från dessa partier flyger och åker taxi.
Orsak? De har råd.
Den här översittarmentaliteten är det som stör mig mest. Det är precis som med kommunisterna. Alla skulle var jämlika, men vissa var mer jämlika än andra – partitopparna levde gott medan folket hölls i misär.
Även om de försöker dölja detta, är det omöjligt att minska mänsklig aktivitet utan att slå mot de många människorna. Utan att stoppa liv och rörelse för miljoner människor märks inte den här typen av anticivilisatoriska miljöförbättringar.
Låt mig exemplifiera.
MP landar alltid i att bestraffa de många människorna
Nu ska Miljöpartiet välja nytt språkrör efter Märta Stenevi. En favorit är Amanda Lind, hon med dreadlocks, rastafariflätor. Hon säger i en aktuell intervju i SvD att hon förstår att man inte kan tvinga låg- och medelinkomsttagare att ta smällen för miljöpolitiken. Hon vill se miljöpolitik genomföras, utan att den drabbar folk med låg inkomst i exempelvis glesbygd som är beroende av bilen i högre grad än i stan.
Hon får då frågan om det inte är så att konsumtionen måste minska?
– Vi vet ju att om vi lever våra liv inom planetens gränser, så är det samtidigt en vision om ett bättre liv för oss människor.
Va? Vad betyder det?
– Visst, konsumentmakt är jättebra, men det måste vara politiken som sätter ramarna, säger hon.
Låter ganska likt kommunism, faktiskt.
Och hennes förslag är: klimattullar och mer makt till EU. Och vem får bära dem, tror ni?
Konsumenterna, naturligtvis.
Alternativet är teknisk utveckling
För mig är närmiljön viktig. Vi ska bruka jordens resurser, utan att förbruka dem. Vad är alternativet till extrem och planekonomisk klimatpolitik? Helt enkelt att göra det vi gjort sedan 1970-talet i Sverige! Minska utsläpp genom teknisk utveckling. Sverige ligger redan under hälften när det gäller klimatpåverkande utsläpp per capita jämfört med våra grannländer Norge och Finland – som inte har lika mycket industri som vi (se mer här och här).
Orsak? Teknisk utveckling.
Genom smartare, snålare och effektivare lösningar har Sverige redan varit ett föregångsland i femtio år! Men denna stolta bedrift nämns aldrig. Aktivister måste nämligen alltid vara arga och kräva revolutionära åtgärder NU. Man tar inte in de bedrifter som vårt svenska tekniska kunnande åstadkommit i rådande marknadsekonomi.
Sverige är ett levande bevis på att man kan minska utsläpp och samtidigt bibehålla tillväxt och utvecklat välstånd. Låt oss fortsätta på den vägen. Utan tagelskjortor och självplågeri.