I en lång kommentar säger nu Alice Teodorescu Måwe ”nej, jag är inte för fri invandring”, även om hon i intervju för Dagens Nyheter uttrycker sig just så. Och hon fortsätter faktiskt, i sin 12.000-tecken långa kommentar, att förespråka just det.
KOMMENTAR. Hur utomordentligt känslig frågan om invandring och inte minst synen på Sverigedemokraterna är, framgår av hur Alice Teodorescu Måwe resonerar (se mer: Chockbeskedet: KD-topp för fri invandring). Nu har hon utvecklat sina tankar i Subtrack, vilket ger än fler frågetecken.
För det första, Alice har varit en av de fåtaliga rösterna inom borgerliga sfären som problematiserat den extremt stora invandringen, främst i Göteborgs-Posten från 2015. Men det var åtminstone två årtionden efter att Sverigedemokraterna slog larm om alla faror med stor invandring – faror som besannats på alla punkter. Hon borde vara ödmjuk inför den svaga analytiska förmågan som de borgerliga haft – och har.
Använder själv rasistkortet
För det andra beklagar Alice att hon blev anklagad för att vara rasist och främlingsfientlig när hon vågade påpeka att den stora invandringen innebär stora problem. Men det är ju just detta vedervärdiga sätt att bete sig som hon själv gör sig skyldig till i DN-intervjun! Hon säger att det ”inte går att förminska” det faktum att SD grundades av nazister och rasister. ”Det är oerhört allvarligt”.
Alltså, när HON kritiserar migration – med 20 års fördröjning – är det med goda avsikter, men när Sverigedemokraterna gör det är det med onda avsikter. Därmed sällar hon sig till samma sorts vidriga smutskastning som hon själv råkat ut för. Hon vill bara dra gränsen för det onda på andra sidan om sig själv. Det är lågt.
För det tredje, säger hon i sin långa kommentar att hon vill att ”Sverige också i framtiden ska kunna vara en fristad för människor på flykt”. Och det finns enligt studier ungefär 700 miljoner människor som uppfyller dagens krav för asyl enligt internationella konventioner. De ska alltså kunna göra anspråk på att få komma till Sverige, enligt goda Alice.
Vad är principerna värda?
För det fjärde, tar hon sedan tillbaka löftet om fristad. Nej, detta med fri invandring handlar bara om tankar på ett ”principiellt plan”. Det har varit ett ”filosofiskt resonemang” som Alice inte ”föreställer mig ska omsättas i konkret politik”. Godda yxskaft.
För det femte förklarar hon inte hur en politiker kan ha en principiell uppfattning som inte är värd att omsättas i verklighet. Vad är då principerna värda? De blir ju bara politisk teater. Skitsnack, rent ut sagt.
För det sjätte, om man har principer och filosofier som man vet inte går att förverkliga blir man ju rätt rådvill. Man har ju ingenting handfast att hålla sig till. Ingen kompass – den snurrar ju hej vilt och pekar upp mot de utopiska rosa molnen. Det förklarar varför de borgerliga lät invandringsextremismen ta över. Man hade inga principiella invändningar.
För det sjunde, förmår Alice inte analysera de skilda ideologiska värdesystem som faktiskt finns: liberalism, socialism och konservatism. När jag läser hennes kommentar framstår hon som en fullfjädrad liberal som tror på globalisering och inga gränser för någonting. För henne existerar inte konservatismen som pragmatiskt utgår från den verklighet man har och utifrån denna skapar rättesnören som fungerar.
Globalisering och nationalism
För det åttonde, genom globaliseringen i teknik och handel får, paradoxalt, tycker somliga, nationalismen en betydligt mer framskjuten position. Förr var utlandet långt borta. Alla som sa ”vi” i politiska debatter avsåg Sverige och svenskarna. Med globaliseringen har världen kommit närmare. Och då måste definitioner som förut var outtalade bli uttalade. Det är här Sverigedemokraterna har sitt stora försprång. Som konservativ, förankrad i den egna nationella myllan, har man inga problem att säga var gränsen går för den svenska nationalstatens ansvar.
För det nionde, denna globalisering har skapat en nya dimension som Alice inte tycks förstå. Också på ett principiellt plan måste man, med globaliseringens framfart, ta ställning till vad som ingår i den svenska nationalstaten, dess ansvar och hur samhällskontraktet mellan skattebetalare och statsledning ska fungera. Om man principiellt är för fri invandring måste man antingen avskaffa välfärdsstaten (då varje individ står för sin egen trygghet var man än bor) eller tvinga svenskar att finansiera hela världens socialkontor (försörja alla fattiga som kommer till Sverige för att bli försörjda).
För det tionde, jag har tagit upp denna dimension vid flera tillfällen i borgerliga sfären, men möts alltid med tystnad. Man säger som Alice, man är principiellt för fri invandring. Hur problemen med detta ska lösas har de ingen aning om. Nu säger Alice att invandringen måste bli ”stram” ett tag. Jaha, men sen då? Vilken av de två lösningarna vill hon sedan ha? Avskaffad välfärd eller Sverige som globalt socialkontor? Här måste man kunna avkräva svar av politiker som Alice.
För det elfte, lyfter hon att fram att somliga borgerliga röster framfört kritik mot misslyckad integrationspolitik. Jo, så är det. Men de har ju blivit grovt överkörda av sina egna partier. Det spelar ju ingen roll om några säger bra saker, men deras partier gör tvärtom! Det är ju här Sverigedemokraterna är det enda undantaget. Det är därför jag bytte från att sympatisera med borgerliga alliansen till att engagera mig i SD-sfären: Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna menar vad de säger och säger vad de menar. Inga falska krumbukter, ingen rädsla för vänsterkritik, ingen fjäskande för medieetablissemang och andra etablissemang som inte tar ansvar men pratar om hur god man är medan samhället rasar samman.
Varsomhelst eller någonstans?
Jag upplever att grundproblemet för Alice Teodorescu Måwe – här som symbol för hela borgerligheten – är att man inte vet vem man är i den nya tiden vi nu gått in i. Bästa pedagogiska förklaring på vad det handlar om har brittiske journalisten David Goodhart erbjudit med begreppsparet ”Somewhere” och ”Anywhere”.
Alice är principiellt en Anywhere (var-som-helst), alltså en globalist som kan leva var som helst på jorden och inte känner någon tillhörighet, inget ansvar för samhället runt sig. Men hon försöker värva röster på att påstå sig vare en Somewhere (någonstans), alltså en nationalist som värnar det mycket specifika sammanhang man lever i och uppskattar gemenskapen i språk, kultur och traditioner.
Det är därför liberaler går bort sig. De erkänner inte att de måste sätta ner fötterna i endera av dessa världar. Man kan som någonstansare naturligtvis gilla att åka till Thailand för att bada, gilla mexikansk mat och köpa japansk bil. Det är inte enskildheter saken gäller, utan livsfilosofi.
Här är borgerliga liberaler vilsna. De har gått bort sig och låtit vänstern leda dem. Och för det har Sverige fått betala ett högt pris.
Inför EU-valet är frågan om man ska rösta på originalet eller den, fortfarande, något förvirrade kopian.