Författaren Lena Andersson berömmer och sågar Sverigedemokraterna på en och samma gång. Det blir en svindlande färd i idéanalysernas berg- och dalbana.
Det är i Svenska Dagbladet som Lena Andersson i krönika idag (betalvägg) ömsom smeker, ömsom slår det Sverigedemokratiska partiet efter dess landsdagar för en tid sedan.
Förnuftiga, klarsynta, rejäla
Andersson pekar på att Sverigedemokraterna inte är robotar som de andra partiernas politiker.
Åkesson och partiledningen tar ”sig i påfallande hög grad an frågorna med förnuftets givna metoder: Vad är det vi talar om? Vilka är alternativen? Vad blir konsekvenserna? I ljuset av det, vad är rätt att göra? Detta konkreta och rationella angreppssätt får dem att i enskildheter framstå som mer klarsynta, genomtänkta och rejäla än de kollegor som på ett ganska förbluffande sätt rapar upp inövade repliker. Sverigedemokraterna har så att säga inget manus, utan ett angreppssätt. Det är mer krävande men tjänar dem väl.”
Men sedan går hon över till det som brukar kallas ideologi, och där är hon inte nådig. Jag ska här ta upp de två huvudanklagelserna som jag uppfattar att Andersson riktar mot partiet.
Förtryckande kollektivism eller gemenskap?
Andersson ser den kollektivism som ett konservativt och nationellt parti omfattar som ett förtryck.
Om Sverigedemokraternas mål ”är ett land av medborgare som ’lever svenskt’ (och sunt och normalt), enligt deras kriterier, har de att förklara på vilka grunder de överhuvudtaget skulle tillåta avvikelser. Denna grumlighet rörande individen är en av de frågor som skrämmer med rörelsen … När den omsätts i politik och statskonst blir det ofrånkomligen totalitärt, därför att staten och lagarna sätts i arbete för att dana själslivet och ett visst beteende (eller skydda dem från yttre påverkan); i detta fall en godkänd svenskhet.”
Men detta har ju partiet tagit upp, och i podden ”Samtidigt” har det varit ett återkommande tema. Det handlar om att påtala att ett medborgarskap inte enbart handlar om rättigheter utan också om skyldigheter och plikter mot den nationella gemenskapen.
För mig är det obegripligt hur Lena Andersson kan se den gamla filosofiska idén om samhällskontraktet som ”grumligt” och ”skrämmande”. Detta har ju diskuterats sedan 1600-talsfilosoferna Thomas Hobbes och John Locke. Statsmakten får sin legitimitet, inte av Gud, utan genom en ansvarsfördelning: staten skyddar individerna/medborgarna mot att medborgarna betalar skatt och följer lagarna.
Det är genom att acceptera och leva efter denna rollfördelning som nationalstaten blir en gemenskap där individen kan utvecklas i trygghet, och som hon betalar för genom sin lojalitet och plikter.
Samhällskontrakt balanserar rättigheter och skyldigheter
För mig är det liberalerna som, förförda av socialisterna, har lämnat tanken om samhällskontraktet för att populistiskt endast tala om rättigheter. Individen har rätt till allt, medan skyldigheterna alltid anses ligga på någon annan.
När nu konservativa förstår att vi går mot kaos och anarki om denna skevhet tillåts bestå, och därför påtalar medborgarnas skyldigheter mot nationalstaten, då kallar Lena Andersson det för ”totalitärt”.
Varje civiliserat samhälle kräver en balans mellan rättigheter och skyldigheter. Liberaler och socialister har övergivit denna lärdom för utopiska idéer om att man inte behöver ta ansvar för skyldigheter och i individualismens namn inte behöver utföra några plikter.
Hur galet detta är kan illustreras i att fråga vem som mördare, våldtäktsmän och rånare håller med – konservativa som hävdar att plikter finns, eller liberaler/socialister som menar att alla bara har rättigheter?
Här ligger ju mycket av förklaringen att kriminaliteten i Sverige bokstavligen exploderar! Det är ingen i etablissemangen som tror på plikter och skyldigheter – varför i herrans namn skulle då gängkriminella göra det?!
Det är ju en logisk självklarhet att kriminaliteten växer om även de styrande anser att plikter är ”totalitärt” och farligt.
Individen och kollektivet
En annan angreppslinje som Lena Andersson framför mot Sverigedemokraterna – och anda konservativa – är att man är emot mångfald när man värnar de seder, normer och traditioner som utvecklats under århundraden inom en nation.
Andersson skriver om partiet: ”Deras förståelse av rättigheter är rimligen kollektivistisk, därmed motsatsen till rättigheter i liberalismens mening. Det innebär en annan världsordning, där sådant vi tagit för givet blir förbjudet eller hårt reglerat, och där rättvisa tolkas som varje etnisk grupps rätt till välgång genom avveckling av globalisering, fri rörlighet och inre mångfald.”
Här blandar hon ihop socialism med konservatism. Det är ett så pinsamt felslut att jag inte trodde Lena Andersson skulle göra det. Inom socialismen är det enbart rättigheterna som står i fokus. Man ska störta kapitalismen och fördela pengarna. Men sen då? Vi har sett i alla socialistiska regimer hur de slutat i fattigdom och misär, därför att socialister inte respekterar balansen mellan rättigheter och skyldigheter. Socialister tror att man kan leva på att stjäla de rikas pengar, men de tar för eller senare slut. Då står man där som en idiot.
Den tidiga socialdemokratin, med Per Albin Hansson i spetsen, förstod detta bättre. Man myntade begreppet ”gör din plikt, kräv din rätt”. Jag vet att en del tolkar det som att arbetarrörelsen menade ”det är din plikt att kräva din rätt”, men det innehåller ändå ordet plikt. Det är en moralisk aspekt som bara konservativa står för idag.
Och eftersom varje nation ska vara fri att värna sina särdrag, är det nationalismen som värnar mångfald på detta jordklot medan globalismen alltid strävar efter likriktning.
Nationen är basen för demokrati
När Lena Andersson påstår att SD vill avveckla fri rörlighet och globaliseringen använder hon fel ord. Inte avveckla, men tygla. Det är den globalistiska utopin om en gränslös värld som är farlig, för den leder till anarki och laglöshet.
Genom mänsklighetens historia har människor rört sig mellan länder och kontinenter. Men det har varit i liten skala. Jag har läst avhandling om hur de krigsfångar svenska armén tog med sig tillbaka till Sverige på 1700-talet blev integrerade i det svenska samhället, förmodligen bättre än dagens migranter. Skälet: de var så få och de hölls inte i grupp utan fördelades en och en på olika socknar. Då lär man sig smälta in, även om man är krigsfånge.
Det är de stora folkvandringarna i vår tid, av miljontals människor från Mellanöstern och Afrika som tagit sig till Europa, som skapar enorma kulturell och ekonomiska problem.
Globalismen hoppas kunna upplösa nationella gemenskaper genom att flytta på folk på samma sätt som Josef Stalin tvångsförflyttade människor inom Sovjetunionen. Baltikum skulle på det sättet förlora sina nationella identiteter.
Lena Andersson är svaret skyldig: på vilket sätt blir samhället bättre om nationella samhörigheten upphör? Är det klanerna som ska stå för rättsskipningen? Om inte, med vilken auktoritet ska en rättsstat verka, om inte på den nationella?
Det är ju faktiskt nationen och den samhörighet medborgarna har till den, som utgör det enda fundamentet för demokrati. Det finns skäl till varför inte kineser i Kina röstar i svenska riksdagsval. Erkänner Lena Andersson den gränsdragningen? Eller vill hon att en miljard kineser ska kunna rösta i nästa svenska riksdagsval?
Nej, liberaler och socialister styrs av en rad felslut i sina ideologiska övertygelser, som dock är så starka och så känsloladdade att de inte kan se klart. Tyvärr tycks Lena Andersson också tillhöra denna krets.
Jag tror att ett viktigt skäl är att de aldrig vågar diskutera och debattera med konservativa. De håller sig instängda i sina egna etablissemang och sina bubblor. Då är det lätt hänt att tankarna drabbas av intellektuell inavel.
*
Några dagar senare medverkade Lena Andersson i ett timslångt oklippt samtal med Richard Sörman i Riks: Debatt om svenskhet, Sverigedemokraterna och folklighet. Programmet recenserades i ledare i Samtiden: Liberalen Lena Andersson tar debatten i Riks.