Ett av årets viktigaste samtal om skiljelinjen mellan liberalism och konservatism utspelade sig i kanalen Riks där Lena Andersson utvecklar sin kritik mot Sverigedemokraterna i en SvD-krönika och fick mothugg av konservative programledaren Richard Sörman.
När jag kritiserade Lena Andersson i kulturartikeln Hyllar konservativt vardagsförnuft, skäller ut samhällsordningen antydde jag att liberaler drabbats av intellektuell inavel när de inte vågar diskutera djupare filosofiska frågor med konservativa.
Jag tar tillbaka den anklagelsen! Lena Andersson har ställt upp på en timmes oklippt samtal med Richard Sörman och där mött konservativa motargument. (se samtalet nedan)
Det blev ett oerhört intressant möte. Och man märker att detta sätt att stöta och blöta viktiga perspektiv mellan liberaler och konservativa inte tillhör vanligheterna. Man är ovan vid varandras tankesätt.
Rimligt och absurt
Redan i inledningen (efter 5 min) kommer de båda, samstämt, överens om att det ”rimliga” och det ”absurda” – ord som SD-toppar ofta använder – inte kan vara giltiga för de politiker som har en upplöst världsbild där det inte finns något naturligt, utan det är bara makroordningar och konstruktioner. I denna vänsterns värld kan ingenting vara absurt eller rimligt. Allt är relativistiskt.
Lena Andersson säger att hennes artikel är en indirekt uppmaning till liberaler att titta på hur Sverigedemokraterna förhåller sig naturligt och rimligt till verkligheten.
Sörman frågar hur det kommer sig att liberala partier inte gör det.
– De har anammat vissa teorier som inte är korrekta. Diskrimineringsteorierna, till exempel, som blivit en överideologi. De håller inte för prövning, svarar Andersson.
Vår västerländska individualism är ju kulturellt betingad
Längre in i samtalet kommer de in på hur universell individualismen egentligen är. Sörman påpekar att den individualism som råder är ju framvuxen ur det västerländska samhället . Därmed är den kulturellt och kollektivt betingad – inte en orubblig princip som gäller universellt.
– Vi i väst är individualister, men vi är ju det tillsammans, säger Sörman och påpekar att det sedan kommit människor som inte alls har den kulturen och de funkar inte i det individuella samhället i samma utsträckning.
Här håller inte Andersson med.
– Jag ser det där annorlunda. Jag ser det inte som kulturellt betingat. Utan som en ren idé, även om den uppstått i historien vid en viss tidpunkt. Jag ser den inte som kulturellt framväxt. Utan som anammande av en idé som fått kulturella följder, säger Andersson.
Här uppstår något av ett hönan och ägget resonemang. Men frågan till Andersson är varför uppstod denna idé just i västvärlden? Varför inte i den muslimska världen? Hade den alls kunnat uppstå där? Eller i någon annan kultur än den västerländska?
Naiviteten hos liberaler
– Är det inte naivt av liberaler att tro att människor från patriarkala, icke-individualistiska kulturer kan anamma vår liberalism, frågar Sörman.
– De behöver inte det, utan följa lagarna, svarar Andersson.
– Men vem skriver lagarna, det är ju människorna som bor i landet, replikerar Sörman och frågar vad som händer om exempelvis Annie Lööf får ta hit 40 miljoner migranter.
– Det är klart, om 40 miljoner kommer som inte tycker vi ska ha rösträtt, då har vi ingen rösträtt, medger Andersson.
Viktigt startskott för filosofisk debatt
Ja, det här är närmast en historisk händelse. En respekterad liberal möter en socialkonservativ röst som båda för fram vassa och djuplodande resonemang om filosofiska grunder för vårt samhälle.
Av detta behövs mycket mer, för att vi i politiken ska kunna avgöra vägvalet för framtiden med så brett kunskapsunderlag och genomdiskuterade perspektiv som möjligt.
Jag är oerhört glad över att här kunna lägga ut det timslånga samtalet i Riks:
(Disclaimer: Innehållet i Youtubeklippet omfattas inte av utgivningsbeviset och utgivarens ansvar.)