Partiet som demonstrerar mot sig själv vet inte vart det ska

Socialdemokraterna har ingen politik längre. Det enda man kan är att kasta skit mot andra partier. 1 maj visar hur tomt partiet är på egna idéer.

Visst har Socialdemokratin varit viktig för Sverige. Betoning: har varit. Sedan 1970-talet, då man började förlora val och regeringsmakten, saknar partiet både mål och riktning.

Författaren Lena Andersson summerar träffsäkert i SvD-krönika idag: ”Ständigt på väg men ska ingenstans.”

I Göteborgs-Posten uttrycker egensinniga S-rösten, renhållningsarbetaren Ann-Sofie Hermansson, det så här inför 1 maj: Partiet måste ”klara av att konsekvent stå upp mot sådant som hedersförtryck, klansystem och våldsbejakande fundamentalism. Och kanske är det i brist på klarspråk och i vår ängslan att stöta oss med olika grupperingar som vilsenheten är tydligast.” En uppfattning som fick henne avsatt som kommunstyrelsens ordförande i Göteborg av sina egna S-medlemmar.

Gillar den otidsenliga dramaturgin

Jag har alltid tyckt 1 maj-demonstrationerna varit ett märkligt spektakel. Det jag gillar är den gammalmodiga dramaturgin – banderollerna, slagorden, orkestrarna som spelar marschmusik och demonstranterna som går i raka led (nåja, blivit sämre med åren). En dramaturgi som förutsätter att man är i opposition mot samhällets makthavare, så som partiet var på 1800-talet. Men det betyder ju att man idag demonstrerar mot sig själva. Mot det samhälle man själv byggt.

1 maj är en sorts kulturell installation från en annan tid. Men innebörden blir att man bortser från allt man gjort i över hundra år. Man tonar ner sin egen betydelse och låtsas som att borgarna styrt landet hela tiden.

Det blir helt enkelt teater. Inte på riktigt.

Offensiv vänsterpolitik ska locka SD-väljare

En som tar den gamla kampandan på allvar är S-debattören Daniel Suhonen som i Fokus menar att S kan vinna valet 2022 genom att bli radikalare. Han skriver att de två senaste mandatperioderna, från Stefan Löfven tillträdde som statsminister 2014, ändå måste ”anses vara ett reformistiskt misslyckande”.

Hans lösning: ”Offensiv välfärdspolitik är det självklara socialdemokratiska svaret, men det kräver riktiga reformen.” Genom kritik mot avregleringar, neddragningar och privatiseringar kan S besegra motståndarna och vinna tillbaka arbetarväljarna från SD.

Problemet är att Daniel Suhonen inte ser, lika lite som Lisa Pelling och Johanna Lindell i deras intervjubok (belyst här), att väljarnas trygghet urholkas av migrationspolitiken. Eftersom S förknippar väljarnas missnöje med Sverigedemokraterna har detta missnöje förnekats, smutskastats och förlöjligats.

Protesterar mot verkligheten

Suhonen vill, likt alla S-företrädare, se en återgång till höger-vänsterskalan där invandring inte spelar någon roll. Men det är ju – återigen – socialdemokraterna själva som sett till att över 20 procent av befolkningen har denna koppling vilket gör den omöjlig att förbise. Invandringen de senaste 30 åren har varit så ohyggligt stor att den inte bara påverkar utan är avgörande för precis alla aspekter av svenskt samhällsliv.

Socialdemokraterna har genom sin politik gjort sin egen samhällsanalys obsolet. Det är kanske mot denna verklighet man demonstrerar idag.