I regeringsfrågan borde Moderaterna lägga sig platt och återuppta MP-samarbetet, menar DN:s ledarsida. Återvända till Reinfeldts låt-gå-politik. Men är det verkligen så svårt att inse varför det är omöjligt? Väljarna skulle fly partiet.

DN:s ledarsida ondgör sig idag över att Annie Lööf pressas om att välja mellan ett regeringsalternativ med stöd av SD eller ett med stöd av V. Och att hennes nej till båda beskrivs som en ”fantasilinje” av Ebba Busch (se mer här).

Tidningen menar att det istället är Ulf Kristersson (M) som har en ”fantasilinje” när han siktar på en regering byggd på riksdagsmajoritet för M, KD och SD.

Dagens Nyheter pekar på två alternativ.

Ny decemberöverenskommelse

1. Alliansminoritet med S-stöd: ”En möjlighet är att åtminstone ett mandat skiftar från de rödgröna till de borgerliga partierna. Den gamla Alliansen blir i så fall större än S, MP och V, förutsättningarna för att göra budget ihop är goda. Om Stefan Löfven erbjuder sig att släppa fram Ulf Kristersson – i utbyte mot att han regerar på det underlaget, håller dörren till SD stängd samt levererar ett knippe sakpolitiska eftergifter – är M-ledaren beredd att ta det budet?”, frågar DN.

Men detta är enligt principen från ”decemberöverenskommelsen”, som ju dog efter några månader. Idén är prövad. Det går inte regera landet genom att förtränga och räkna bort att 20 procent av svenska folket röstat på Sverigedemokraterna.

Och vad händer när Sverigedemokraterna redan i första voteringen efter en sådan regering tillträtt väljer att rösta på socialdemokratiska oppositionsförslaget? Jo, den nytillträdda alliansregeringen faller, eftersom S aldrig kan avstå från att utöva makt.

Reinfeldts MP-samarbete

Ett annan möjlighet som DN gärna vill föra fram är det som idag utgör styret i både Stockholms stad och Stockholmsregionen.

2. Alliansen + MP: Det kan finnas ”ett möjligt budgetunderlag i form av M, KD, C, L och MP, som S kan tänka sig att släppa fram – förutsatt att Kristersson drar igen dörren till SD och bjuder på lite sakpolitik.” 

Återigen en regering vars enda gemensamma mål är motstånd mot ett annat folkvalt parti. Det skulle inte finnas någon politisk vilja eller riktning för en sådan regering, bara hålla ministerstolarna varma. Och vad får DN att tro att S skulle släppa sina taburetter för att låta andra njuta de personliga frukterna av att hålla maktpositioner varma i total passivitet?

Och hur kan man anse att det är något bra för ett land att inte ha en ledning som vill något, utan bara är emot något?

Moderaterna skulle tappa 10 procentenheter

Skälet till att Moderaterna inte kan följa DN:s önskemål är att partiet skulle tappa uppemot 10 procentenheter och sjunka ner under Bo Lundgrens valresultat år 2002 på 15,3 procent.

Varför? Därför att M-väjare utanför storstäderna aldrig skulle rösta på Reinfeldslinjen igen. Det var med den som mycket av Sveriges nu akuta problem uppstod.

Vi kan notera att DN inte tänkt på det. En väljarflykt från M skulle förmodligen göra Sverigedemokraterna till landets största parti. Med flyende M-väljare kan SD gå om S.

Det är märkligt att liberaler aldrig tycks tänka mer än ett steg i taget.

På ett sätt önskar jag att M lyssnade på DN och vi fick ett valresultat där SD hamnar på 28-30 procent, S på 24-26 procent, M på 14-16 procent och de övriga ungefär som mätningarna anger nu – V och C på 7 procent, KD på 6, MP och L på 4 procent.

Det vore ett besked från svenska folket som heter duga.

Men tyvärr tror jag det samtidigt skulle göra DN:s regeringsalternativ mer realistiska. Ett sargat M skulle ha svårt att kunna bilda regering med SD och KD, även om de tre partierna får egen majoritet. Då kan Reinfeldtslinjen återkomma så att det bleve ”alla mot SD”, i ytterligare en mandatperiod.

En stabil och handlingsinriktad regering viktig

För Sverige är det viktigt att få en stabil och handlingsinriktad regering som kan ta itu med alla de uppenbara åtgärder som nuvarande regering försummar på kriminalpolitikens, migrationens, skolans och välfärdens områden.

Och en sådan regering uppnås om partier får mandat för förändring genom att man före valet talar om vilken inriktning på politiken man tänker genomföra efter valet – och håller detta löfte. Då är det viktigt att M och KD är tydliga med sina förändringsagendor, även om de inte är lika genomtänkta och långtgående som Sverigedemokraternas.

Om dessa tre partier får majoritet i riksdagen utifrån detta, kan ett ömsesidigt, respektfullt och harmoniskt samarbete dem emellan etableras.

Det vore bäst för Sverige.