Beror växande konfrontationer på att nya politiska utmanare ”bajsar i trapphuset” eller på att den gamla politiska makten visat sig oförmögen att lösa tidens problem? Hoppet står till att väljarna ser igenom smutskastningen och rösta på dem som har konstruktiva svar på viktiga frågor.
Med sin speciella formuleringskonst tar Johan Hakelius i Fokus (betalvägg) upp en avgörande aspekt på polariseringen i samhällsdebatten:
”En granne som bajsar i trapphuset kan man få vräkt. Ett samhälle har inte den möjligheten. Det kan inte bygga på att häften eller ens en femtedel av befolkningen tvingas till kapitulation … Att fastna i frågan om vem som bär skulden … visar bara att man inte ens söker en lösning.”
Hakelius frågar var polariseringen går ut på, vilken vägledning den är tänkt att ge. Svaret är att polariseringen inte har något annat mål än att krossa motståndarna. Det är rå maktpolitik. Man byter arena, från den demokratiska till den totalitära.
Och Hakelius har fel när han utmålar icke-socialister som dem som driver på polariseringen. Där har han gått på vänsterns dogmatiska känslosvall.
När SSU-are skriver att ”Polariseringen är inte problemet – det är lösningen” och att vänsteranhängare och liberaler bör se på samhällsdebatten som ett nytt andra världskrig, står det fullständigt klart vilken sida det är som är pådrivande i polariseringen.
Dynamiken i polariseringen
Och det är rätt naturligt att de som agerar i panik är de som innehar makten och plötsligt upptäcker att deras maktposition är hotad.
Den konservativa våg som sköljer fram över västvärlden är en folklig reaktion mot den radikalism som politiska etablissemang ställt till med. Främst genom att fullständigt missbedöma globaliseringen. Den fungerar så länge det handlar om varor – och så länge frihandeln är rättvis, dvs då inte regeringar dumpar priset på den egna tillverkningen för att slå ut företag i andra länder.
Men globalisering är vanvett när det gäller stora flyttströmmar av människor. Varför? Därför att människor är inte som TV-apparater eller bilar, utan bär med sig sina kulturella och moraliska värderingar. Människor från primitiva klansamhällen fungerar inte i samhällen där rättsstat råder och människor med förtroende överlämnat till staten att utreda och beivra brott. Och i rättsstater där kvinnor och minoriteter har samma rättigheter som alla andra.
Här uppstår monumentala kulturkrockar. Sverige har istället för att stå upp för svenska och västerländska civilisationens regler, närmast uppmanat invandrare att behålla sitt kvinnoförtryck, sitt hat mot andra minoriteter och svaga människor, och uppfattningen att alltid gynna den egna klanen istället för att se på alla människor som del i en nationell gemenskap.
Därför utmanas den gamla politiska makten. Den gamla makten har misslyckats!
Nya alternativ provocerar gamla makten
Därför är det naturligt att nya alternativ växer fram i Joseph Schumpeters anda av ”kreativ förstörelse”, då han förklarade att det är bra för samhället att nya verksamheter/aktörer växer fram när gamla fastnat och inte utvecklas.
Det är denna framväxt av nya partier som provocerar de gamla makthavarna. Men denna framväxt är knappast att ”bajsa i trappuppgången”, utan en sund och kreativ reaktion på de gamla makthavarnas inkompetens. Folket överger de gamla partierna därför att de visat sig vara odugliga i att hantera samtidens frågor.
Men istället för att ta intryck och lära sig av sina misstag har den gamla makten valt att stämpla de alternativ som växer fram när makten misslyckats som främlingsfientliga och rasistiska. De gamla partierna försöker behålla makten genom att knäcka utmanarna – istället för att lösa problemen som gör att allt fler i folket väljer att stödja utmanarna.
Den gamla makten – med S i centrum – ägnar sig inte åt sakpolitik utan åt krass maktpolitik. Och när man inte diskuterar sakfrågor utan försöker stämpla ut motståndare som skurkar, har man också lämnat den demokratiska miljön för den totalitära. Man vill ha monopol på makten. (Därför är det också märkligt att ”liberaler” ställer sig monopolisternas sida.)
Var finns lösningen?
Men om vi bortser från vem som är ansvarig för polariseringen, återstår Hakelius fråga om var lösningen på det polariserade klimatet finns.
Det handlar om ledarskap. Så länge justitieminister Morgan Johansson och andra i makten ägnar sig åt att håna, svartmåla och ljuga om de politiska motståndarna kommer polariseringen att öka.
Jag tänker ibland på det italienska parlamentsvalet 1994. Inför valet hade de två stora regeringsbärande partierna som turats om att leda landet sedan 50 år – socialisterna och kristdemokraterna – avslöjats som korrupta och betalda av maffian. Den gamla makten imploderade, föll samman. Italienska folket vände partierna ryggen och röstade på nya partier.
Det bästa vore om svenska folket kom fram till att de gamla makthavarna visat sig oförmögna att styra landet, just därför att de varit mer angelägna om att stämpla meningsmotståndare än att lösa samhällsuppgifterna.
Svenska folket kan få ett stopp på polariseringen i valet 2022 genom att avvisa de makthavare som missbrukar sin ställning och inte visar ledarskap.
Kommer oppositionen att visa sig bättre? Jag hoppas verkligen att M, SD och KD kan visa ledarskap och fokusera på att styra landet istället för att kasta skit på oppositionen. Ett konservativt ledarskap som låter bli att anklaga andra, och helt fokuserar på att använda makten för att göra landet bättre, skulle också kunna få vänstern att lägga egna förslag istället för att bara hugga på motståndarna.
Då skulle debatten kunna handla om sakfrågor, inte om demoner och spöken.
Är detta realistiskt? Mitt hopp ligger i att de hånfulla makthavarna faktskt inte vinner någon terräng på sin smutskastning, tvärtom försvagas JÖK-partierna (S, MP, C, L) enligt opinionsmätningarna. Så ja, jag hoppas på svenska folkets förnuft.