Är aristokratisk konservatism med excentrisk prägel så mycket bättre än radhuskonservatismens vardagsrealism? Nej, i vår oroliga tid då samhällets gamla strukturer undergrävs av vänsterns postmodernism och kriminella flyttar fram positionerna, är det småfolkskonservatismen som kan rädda oss från sammanbrottet.

Det är i Fokus (betalvägg) som Johan Hakelius tycker ”radhuskonservatismen” som Sverigedemokraterna står för är ”förbannat tråkig”. Han vill hellre se en mer ”aristokratisk konservatism” som har ett befriande regelförakt.

På det individuella planet är det säkert så att excentriska lorder på engelsk landsbygd kan vara riktiga original, roliga och oförutsägbara jämfört med alla de svenskar som stretar på i vardagen för att ordna försörjningen åt sig och familjen.

Men ska politik verkligen vara ”show”?

Politik ska inte vara show

Nej. Tvärtom. Politik – offentligt maktutövande – har blivit alldeles för mycket av amatörernas julafton med intetsägande utspel i medierna, snarare än robusta prioriteringar.

Politikernas uppgift är att tjäna folket, ordna upp de funktioner i samhället som människor inte kan lösa själva. Vatten och avlopp. Infrastruktur. Sociala skyddsnät. Och allra främst: upprätthålla lag och våldsmonopol så att medborgarna kan gå ut med hunden utan att bli nedsparkade och misshandlade.

Allt detta ger dagens politikergeneration blanka fan i. De skiter i att ungdomar utsätts för förnedringsrån, att allt fler kvinnor känner sig otrygga i sitt eget bostadsområde och att andelen fattigpensionärer är många fler i Sverige än i övriga Norden.

Politiker ska inte vara några excentriska aristokrater. De ska tjäna folket. Ordna till det som går snett i samhället. Däremot skulle mediebranschen kunna vara så mycket bättre. Man har fastnat i gamla hjulspår i hur man speglar verkligheten och skeenden i tiden. Medierna premierar gälla anklagelser som är kopior på kopior, snarare än originella och vidsynta analyser.

Politiker ska lösa statens kärnuppgifter

Politiker som ser till att vatten och avlopp fungerar må vara tråkiga. Men jag skulle vilja se Hakelius konservativa aristokratiska original (som han anser att Sverigedemokraterna är dåliga cover på), när de inte kan laga mat, tvätta eller spola i toaletten därför att vattenledningen har pajat. Hur roligt har man då?

För mig är det att inte ta politikens uppdrag på allvar om man kräver att det ska vara något annat än tråkig. Kraven på show ger ju politikerna ett alibi att lyfta sina feta löner utan att någonsin ta ansvar för allt som går snett.

Nej, i vår oroliga tid är det ”radhuskonservatism” – ett intressant nytt ord som Hakelius myntar – som kan rädda samhället från att glida ännu mer ner i anarkins svarta hål där våldet härjar fritt.

Det är konservativt att återskapa en stark rättsstat som sätter buset på plats genom mycket långa fängelsestraff för unga kriminella. Så att landets befolkning kan leva tryggare liv. Det är konservativt att i staten prioritera kärnuppgifterna – se till att äldre har rätt till läkarkontakt vid sjukdom, något som var femte äldre (enligt IVO) har förnekats under våren 2020 i det socialdemokratiskt styrda Sverige.

Tusentals har dött en för tidig död eftersom de nekats medicinsk vård i ett land med världens högsta skatter. Det är verkligen något som är så mycket sämre än det borde vara.

Det är i trygga samhällen man kan släppa loss

Jag förstår och delar Hakelius längtan efter ett mer lättsamt debattklimat, mindre av panikkänslor och hatfyllda opinioner. Mer av distans till livet och varat.

Men han glömmer att det är i ett tryggt samhälle, där människor känner igen sig, kan lita på institutioner och har tilltro till medmänniskorna, som vi också kan vara avspända och låta oss underhållas av excentriker som går utanför ramarna.

Ordna till samhällets fundamenta, så kan vi släppa loss. Det är turordningen i en konservatism som tar verkligheten på allvar. Och det är då vi kan skruva ner tonläget eftersom det då inte längre behöver vara gällt och gapigt.