8 november år 1520 började huvuden rulla på Stortorget i Gamla stan i Stockholm. Detta sedan danske kung Kristian Tyrann givit ordern. Men det var inte blodbadet som fick svenskarna att resa sig mot Kalmarunionen och sparka ut de utländska herrarna.

Kvällen innan hade de ledande företrädarna för Sverige, ett trettiotal adelsmän, riksråd och mäktigare borgare i Stockholm anklagats för ”kätteri”. Alla svenskar, även biskopar, låstes in på slottet över natten. På morgonen den 8 november öppnas dörren till cellen där biskop Vincent suttit fängslad. In kliver en person som Vincent känner igen – Jürgen Homuth, bödeln.

”Vad nytt?” frågar biskopen oroligt.

”Inga goda nyheter just”, svarar bödeln. ”Ers nåd må förlåta mig, men det är mig befallt att slå huvudet av ers nåd.”

Allt föregicks av långvarig maktkamp

Varför såg danske kungen det nödvändigt att halshugga huvuddelen av det dåtida svenska etablissemanget? Svaret i en mening: För att kunna upprätthålla unionen, inte EU då, utan en föregångare i Norden, i form av Kalmarunionen. I den ingick Danmark, Norge, Sverige och Finland.

Sedan denna union ingåtts mer än 120 år tidigare, hade inte stridigheterna upphört. Och under 1510-talet ville den nye kung Kristian II stärka Danmarks makt över Sverige och återupprätta unionssamarbetet i två steg: ta kontrollen över landet och underkuva unionsmotståndarna som styrde Sverige från Stockholm.

Han hade försökt två gånger tidigare, men misslyckats. År 1520 hade han bättre chanser, sedan unionsmotståndarna hamnat i konflikt också med katolska kyrkan.

Men det var främst en personlig strid mellan adelssläkter. Mellan de som kommit att styra kyrkan genom att utse dess ärkebiskop Gustav Trolle, och de släkter som stödde riksföreståndaren Sten Sture den yngre.

De hade under lång tid förolämpat varandra. Sten Sture hade fått Gustav Trolles far avsatt som riksföreståndare. Trolle hämnades genom att som ärkebiskop inte svära länsed (som landshövding) till riksföreståndaren Sten Sture.

”Heligt krig” mot Sverige

Det fick Sten Sture att betrakta ärkebiskopen Trolle som förrädare och anse det nödvändigt att ta ifrån kyrkan den militärt viktiga borgen på Almarestäket, som kontrollerade allt resande norrut från Stockholm.

Sten Sture höll stort möte med representanter för adeln, borgerskapet, bergsmännen och bönderna, där man enades om att avsätta Trolle och jämna borgen Almarestäket ”platt till grunden”.

Avgörandet, ibland kallat det första kända riksdagsbeslutet i Sveriges historia, fälldes den 23 november 1517. Alla aktörer lovade att bistå varandra om de skulle drabbas av efterräkningar till följd av beslutet om att avsätta ärkebiskopen.

Ärkebiskopen Trolle vände sig till påven i Rom, men borgen hann falla innan han fick hjälp. Trolle fängslades och tvingades avsäga sig ämbetet som ärkebiskop. Påven bannlyste den svenske riksföreståndaren och hans anhängare.

Därför fick danske kungens tredje försök att återta makten över Sverige ”status av heligt krig”, skriver historikern Dick Harrison. I detta krig dog riksföreståndaren Sten Sture av skador han fått i strid. Utnötningskriget fungerade och Kristian II kunde rida in i Stockholm den 7 september 1520.

Kröning och blodbad

Nu skulle Kristian ta makten – och ärkebiskop Gustav Trolle få sin hämnd.

Kröningen skedde den 4 november 1520. Stämningen var uppsluppen och också förlorarna hade skäl att vara glada. Kungen hade utfärdat amnesti och de flesta tycks ha trott att försoning nu skulle råda. Striderna var över.

Kanske lät man sig luras av att kungen inte sparade på festligheterna. Ett överflöd av mat och dryck dukades fram till alla i staden, som också kunde njuta av torneringar och gyckelspel. Kungen var också älskvärd mot sina besegrade fiender.

Men efter kröningsfesten i dagarna tre, ändrades stämningen. Kungen kallade den 7 november de svenska riksråden och deras allierade till Stockholms slott. Sedan låstes portarna. Och ärkebiskop Gustav Trolle började lägga fram alla oförrätter han och kyrkan utsatts för inför ett 30-tal anklagade. Den enorma skadegörelse han och kyrkan utsatts för gjorde de anklagade till kättare. Trolle begärde att kättarna skulle få Guds straff. Och för kättare gäller ingen amnesti.

När mörkret föll lämnade kungen salen medan hans knektar låste in de anklagade i slottets torn. På morgonen den 8 november ställdes tre biskopar, sex riksråd, borgmästaren och ett antal adelsmän inför en tribunal under ledning av en dansk biskop, och med Gustav Trolle som en av de 13 domarna.

Biskop Hans Brask kom undan med sin brasklapp om att han ställt upp på riksdagsbeslutet därför att han ”härtill varit nödd och tvingen”. Men de svenskar som stöttat den nu döde riksföreståndarens kamp mot Trolle och danskar dömdes under förmiddagen för ”uppenbart kätteri” och redan på eftermiddagen började halshuggningarna.

Danske riddaren Nils Lykke steg ut på Stortorget i Stockholm och förklarade för folksamlingen att upprorsmakarna dömts och nu skulle avrättas.

Biskoparnas huvuden rullade först

Det som gav Stockholms blodbad dess ryktbarhet internationellt var att två biskopar halshöggs på order av en kung, som därmed satte sig över den andliga världen och påven. Till och med den danske biskop som lett tribunalen blev chockad av att se hur den fällande domen resulterade i att kungen beslöt avrätta de anklagade biskoparna. (Det är inte uteslutet att Henrik VIII i London fick idéer om att köra över katolska kyrkan från Stockholms blodbad – varför skulle inte han kunna, om Kristian Tyrann kunde.)

Därefter halshöggs i rask takt femton av rikets mäktigaste och ädlaste herrar. Först de sex riksråden, sedan riddarna och väpnarna.

Huvudlösa kroppar låg huller om buller, sedan huvudena slängts i tunnor. Blodet flöt ut över Stortorget och blandades med regnet och rann längs gränderna förbi Västerlånggatan och vidare mot strömmen.

Därefter började man avrätta borgerskapet i Stockholm, som inte fällts i tribunal men ansågs illojala mot kung Kristian och ärkebiskop Trolle. Borgmästarna och rådmännen halshöggs med yxa, medan övriga hängdes. Några borgare hämtades direkt från sina hem, medan andra greps ur folksamlingen som stod runt avrättningsplatsen och fördes upp till schavotten. En man hängdes bara därför att han börjat gråta inför blodbadet, och därmed visat sympati för de avrättade.

Betydligt fler borgare och tjänare än adelsmän dödades, minst ett åttiotal. Även bönder hängdes, som Erik från Nedervi i Västmanland. Han hade bjudits till kröningen som representant för bönderna.

Dödandet på Stortorget tog paus för natten, då Kristians trupper tog över de avrättades hem och kastade ut efterlevande som blev av med allt de ägde.

På morgonen den 9 november fortsatte avrättningarna, med de borgare och tjänare till avrättade adelsmän som man gripit under natten.

Den 10 november forslades liken, och de uppgrävda kropparna av Sten Sture den yngre och hans döda son, till Södermalm där de brändes så som kättare.

Omkring 100 män dödades, men inga kvinnor.

Vem var drivande?

Varför löpte dödandet amok? Långt fler än de dömda mötte en brutal död dessa två dagar. Ingen tvekan råder om att kung Kristian är ytterst ansvarig, men var idén om massiv hämnd hans? Han utfärdade amnesti. Den som skapade fönster för att bryta mot amnestin var ärkebiskop Gustav Trolle genom sin anklagelseakt om kätteri, där han också kungjorde att för kättare gäller ingen amnesti.

Var det Trolle som ville hämnas på de andra adliga släkter som så oförsonligt motarbetat honom och hans far?

Särskilt beslutet att halshugga två biskopar står ut. Dick Harrison påpekar att dessa inte ens var åtalade av Trolle. De förvägrades också rätten att bikta sig inför döden, vilket gick mot både kyrklig och världslig praxis. Harrison tror att Trolle mest av allt ville ha ekonomisk ersättning, och inte var ansvarig för blodbadet.

Kristian skulle då ha använt Trolle som nyttig idiot, den som drog in amnestin så att kungen kunde avrätta de besvärliga svenskarna.

I äldre skrifter, som Lauritz Weibull från 1928, betonas hur viktig kätterianklagelsen var och ser därmed Trolle som den offensiva parten som tvingat kungen att ändra sitt beslut om amnesti.

Med tanke på att kung Kristian fortsatte mörda svenskar under sin Eriksgata senare i november och att han en månad efter blodbadet i brev beordrade avrättning av svenske biskopen Hemming Gadh (trots att denne bytt sida och hjälpt kungen att förhandla fram segern som innebar att kungen kunde tåga in i Stockholm) ger en indikation på vem det var som var mest blodtörstig.

Förbudet för bönderna att bära vapen fällde Kristian – inte blodbadet

Idag är det lätt att tro att en så chockartad händelse skulle få stora återverkningar. Men medeltiden var blodigare än vi vill minnas. Inte många år tidigare hade Kalmar blodbad ägt rum, då svenska borgare blev halshuggna därför att riksrådet Svante Nilsson vägrade infinna sig till möte med danske kungen Hans i Kalmar.

Utan större motstånd kunde Kristian Tyrann börja regera efter Stockholms blodbad och allmogen hoppades att det skulle bli lugnt nu när maktstriderna var över.

Gustav Eriksson Vasa, som undvek kröningen därför att han misstänkte vad som kunde hända, talade länge för döva öron när han ville göra uppror mot dansken.

Men. Kristian Tyrann förstod inte hur mäktiga det svenska bondeståndet var, och hur viktig deras roll var i landets militära försvar. Deras jakt och vapenkunnande var en del av hur man pliktade mot staten.

Att höga herrars blod flöt i Stockholm berörde inte bönderna. Däremot påverkades de i allra högsta grad av nya skatter som kung Kristian införde, liksom av ”unionskungens illa betänkta och helt orealistiska förbud mot allmogen att bära vapen”, skriver Dick Harrison.

Kristian insåg inte vilken ”makt som vilade i svenska bönders händer”. Det var först när det gick upp för svenska allmogen vad Kristians politik innebar, som man började vända sig emot honom. Nu öppnades ett fönster för Gustav Eriksson Vasa. Han kunde personifiera både allmogen och frälset. Hans far tillhörde de höga herrar som halshuggits i Stockholms blodbad.

Med honom fick Sverige åter en ledare, efter att först Sten Sture den yngre dött på slagfältet och sedan de flesta betydelsefulla makthavarna i svenska etablissemang blivit avrättade.

Efter att man kört ut Kristian ur Sverige kunde Gustav Eriksson Vas väljas till kung av riksdagen i Strängnäs 6 juni 1523, det datum som senare blivit Sveriges nationaldag.

*

Denna artikel publicerades först i The Conservative.

*

Se mer om Stockholms blodbad: När Kristian Tyrann intog Stockholm (Samtiden), Stockholms blodbad (Langenskiöld, 2020) av David Lindén, Stockholms blodbad (Historiska Media, 2019) av Dick Harrison, Stockholms blodbad (Prisma, 2006) av Lars Ericson Wolke, Stockholms blodbad (Scandia, 1928) av Lauritz Weibull.

*

Ryktet om att Schantzska huset på Stortorget 20 skulle ha ett antal stenar i fasaden som symboliserar antalet offer i blodbadet stämmer inte. Inte heller kanonkulan som är inmurad i ett av husen på Stortorget har med belägringen inför Stockholms blodbad att göra. Faktum är att alla fastigheter runt dagens Stortorget i Gamla stan är århundraden yngre än blodbadet. Ofta är källare och grunder från 13-, 14- och 1500-talen, men byggnaderna från efterföljande århundraden.