Efter flera slag och förhandlingar gav Stockholms stad och slott – under ledning av Kristina Gyllenstierna, änka efter riksföreståndaren Sten Sture den yngre – upp sitt motstånd och lät danske kungen Kristian II rida in i staden den 7 september 1520.

Sedan 1397 ingick Sverige i en union som föregick dagens EU, nämligen Kalmarunionen. Syftet med den liknande det som brukar hävdas om EU, att skapa fred. Kalmarunionen upplöstes efter Stockholms blodbad. Hur Europeiska unionen slutar står skrivet i stjärnorna…

Striderna mellan nordiska kungar hade varit många under 1300-talet. Sverige var svagare och fattigare än Danmark, och den svenska adeln ville bli av med svenske kungen Albrekt av Mecklenburg eftersom han ville reducera adelns makt. (Albrekt var son till Eufemia, syster till förre svenske kungen Magnus Eriksson). 

Engelbrekt tog upp kampen mot Kalmarunionen

Men redan från början fanns en växande opposition mot unionen som landets höga herrar hade ingått, och gjort danske drottningen Margareta också drottning över Sverige inklusive Finland.

1434 startade det första stora upproret mot Kalmarunionen med bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson som ledare. Det fanns ett stort missnöje mot att danskarna satt utländska fogdar på de svenska slotten. Danskarna ville också beskatta den svenska exporten av koppar och järn.

Turbulensen fortsatte utan några avgörande segrar för unionsvänner eller unionsmotståndare.

När Kristian II blir dansk kung 1513 vill han också krönas som kung av Sverige. Men motståndet är starkt. Sedan Sten Sture den äldre vann slaget vid Brunkeberg 1471 mot Kristian I har Stockholm styrts av tre riksföreståndare och ett svenskt riksråd med landets förnämsta familjer och biskopar. Med undantag för en kort period 1497-1501, då Kristian II:s far Hans var kung också över Sverige.

Kristian II krigar sig fram till Stockholm

Nu skulle Kalmarunionen återupprättas. Men de tre första invasionsförsöken misslyckas. År 1520 kunde Kristian II utnyttja en strid mellan den svenske ärkebiskopen Gustav Trolle och riksrådet under ledning av Sten Sture den yngre (ej släkt med ”den äldre”). Kristian II förenade unionsvännerna och den mäktiga katolska kyrkan mot unionsmotståndarna i Stockholm.

Danska soldater och legoknektar från Europa slog sig fram landvägen. Man mötte Sten Sture den yngres trupper på Åsundens is (utanför Ulricehamn) i januari 1520, där danskarna vinner och Sten Sture dör av skadorna han ådrog sig i slaget.

På våren tog Kristian II flottan för att belägra Stockholm. Han hade också tillfångatagit den bland bönderna välkände och populäre biskopen Hemming Gadh som efter övertalning bytte sida då Sten Sture dött och någon naturlig ledare för unionsmotståndarna inte finns.

På Stockholms slott håller dock Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna ställningarna. Hon är populär i staden och Stockholm ligger så till att staden och slottet aldrig intagits genom stormning.

Stockholm belägras

Från den danska flottans fartyg som ankrat vid bland annat Djurgården, skickade Kristian II uppmaning om att mötas den 6 juni 1520 för att diskutera fredsvillkor.

Uppslutningen blev dålig. Bara Upplandsbönderna, som stod ärkebiskopen Gustav Trolle närmast, dök upp. Även de finska bönderna uteblev.

Biskop Hemming Gadh släpptes in i Stockholm för att mäkla fred. Borgarna i Stockholm var dock misstänksamma och rädda för repressalier från danske kungen.

Två kvinnor mot Kristian

Västerås slott, som var en viktig maktposition för unionsmotståndarna, föll i juli 1520. Nu var det bara Stockholm och Kalmar som stod emot den danske kungen. På Kalmar slott förde Anna Eriksdotter (Bjelke) befälet, som änka efter befälhavaren Johan Månsson (Natt och Dag).

”Två kvinnor stod mellan Kristian och hans väg till svenska kungakronan”, skriver historikern David Lindén i boken Stockholms blodbad (Langenskiöld, 2020).

Trots att danskarna inte kunde inta Stockholm och Kalmar genom stormning, hade unionsmotståndarna utvecklingen emot sig. Riksföreståndaren var död och ingen ny samlande ledare var utsedd. Danskarna hade nått kontroll över stora delar av Sverige. Hemming Gadh var skicklig på att förhandla åt båda hållen, och fick Kristian att erbjuda gynnsamma kapitulationsvillkor. Dessutom gör en belägring att städer blir till fängelser, även om man har vatten och mat.

5 september offentliggjorde Kristina Gyllenstierna från Stockholms slott att man är beredd att överlämna slottet och staden i Kristian II:s händer. Den 7 september kunde så den danske kungen rida in i Stockholm för att krönas till kung över också Sverige.

Nu skulle det råda fred. Kalmarunionen var återupprättad och kungen nöjd.

Trodde man.

*

Mer om Stockholms blodbad kommer i Samtiden, 500 år efter händelserna.