En djup ideologisk klyfta som inte följer höger-vänsterskalan har blottlagts i vårt samhälle under coronapandemin, menar Olof Ehrencrona.

Det är en intressant analys som den förre Gösta Bohman-medarbetaren, diplomaten och ledarskribenten i Svenska Dagbladet Olof Ehrencrona gör i Dags för en ny runda i det etiska samtalet.

Vi behöver börja utvärdera vårens akuta skeende då 5.000 människor, mestadels de äldsta, på kort tid dog i det nya coronaviruset.

Regeringen hade urusel beredskap

Några aspekter är redan självklara: Den svenska beredskapen var usel. Folkhälsomyndigheten hade 2015 slagit larm om att en pandemi skulle kräva stora mängder medicinsk skyddsutrustning, som visir, munskydd, handskar och förkläden. Trots det fanns ingen adekvat lagerhållning.

Ansvarig minister, Anders Ygeman (S), sa 2017 att självförsörjning är ”mindre viktigt” eftersom Sverige även i händelse av krig och kris ”sannolikt kommer kunna utbyta varor med länderna i vår närhet”. Men det var – som så ofta med S-ministrar – en naiv hållning. När en pandemi slår till behöver alla länder snabbt samma sorts utrustning. Brist uppstår. Självklart går det inte lita på den globala marknaden i ett sådant akut läge.

Regeringens senfärdighet satte fart på smittan

En annan slutsats man snabbt kunde dra var att regeringen förhöll sig passiv i inledningsskedet av pandemin. Resenärer från utlandet förde smittan till Sverige. Här hade regeringen kunnat stoppa flygplan från vissa länder att anlända och alla anländande resenärer från utlandet hade kunnat sättas i karantän i hemmet i två veckor.

Det hade inte stoppat pandemin, men den hade inte behövt drabba främst Stockholmsregionen så hårt och smittspridningen på äldreboenden hade inte behövt blivit lika snabb – och dödlig.

I socialistisk äldreomsorg nekades sjukvård

Dessa två inledande aspekter berör inte de etiska aspekter Ehrencrona diskuterar, men berör en annan av politikens huvuduppgifter: att visa ledarskap som ger landets befolkning förutsättningar att förbereda sig på en ny farsot. Bristen på ledarskap har förkortat flera tusen människors liv.

Men sedan till etiken. Ehrencrona har rätt i att fråga varför äldre inte fick fullgod akutvård. Han ser en tydlig moralfilosofisk klyfta ”mellan utilitaristisk kollektivism och en etik som baseras på individualistisk humanism”.

Sjukvårdens ”imponerande ansträngningar” för att bygga ut intensivvården kombinerades med att hindra äldre från att få denna vård. Regionerna slog inte i kapacitetstaket därför att sjuka från äldreboenden hindrades från att läggas in på intensivvård. ”Gamla människor kunde på olika grunder ratas som sjukhuspatienter.”

Äldre sjuka blev kvar på äldreboenden med låg medicinsk kompetens, allt enligt politiska beslut (Ädelreformen som genomfördes 1992). De fick inte ens dropp och syrgas.

Ehrencrona är starkt kritisk: ”I en kollektivistisk kontext, där individen betraktas som en del av gruppen och vars värde aldrig [är] likvärt med folkets kollektiva värde, är detta logiskt. När kollektivismen blandas med utilitaristens definition av nytta blir resultatet en giftig cocktail.”

Världens högsta dödstal till 22 okt. Källa: CDC / RCP.

Detta socialistiska synsätt får konsekvenser: ”Den enskilde blir ett medel för att uppnå politiska mål. Ut flyger den hippokratiska koden, bota, lindra och trösta, och med den följer empatin. Människor, i detta fall de kliniskt verksamma, som ser den sjuka i stunden reagerar empatiskt på individens behov, medan myndigheten ser delen i ett aggregat som ska behandlas som en entitet och på ett systemoptimalt sätt.”

Så kan man förklara den höga dödligheten i Sverige. Vi har en mer socialistisk välfärd än andra länder, där äldre underkastats ett planekonomiskt system och därför dött. Sverige har i dagsläget 582 döda per miljon invånare, medan Danmark har 120 döda/miljon inv, Finland 64 och Norge 52 döda/miljon inv.

Frågan om ”flockimmunitet”

Även när det gäller strategi för hur pandemin, alltså smittspridningen i samhället, skulle hanteras menar Ehrencrona att en kollektivistisk ideologi som prioriterade ned individen tillämpades.

”Den officiella hållningen blev till slut att flockimmuniteten inte är målet, men att den ändå skulle inträffa någonstans längs vägen. Den enskildes liv och hälsa underordnades aggregatet folkhälsan. Att konsekvenserna för några kunde bli avsevärt lidande, långvariga men och ibland till och med döden ansågs som ett pris värt, eller åtminstone oundvikligt, att betala, eftersom vårdkapaciteten var det övergripande målet.”

Här är inte jag lika kritisk. Nyckelordet här är ”oundvikligt”. Det är ett virus det handlar om. Det har inte anlänt genom politik, iallafall inte i Sverige. Viruset kan inte stoppas genom ett politiskt beslut.

Här gäller det att agera pragmatiskt. Vad kan vi göra i rådande läge? Det första är att skaffa vaccin så fort som möjligt, men det tar tid. Den andra frågeställningen är om staten ska försöka stoppa spridningen genom drakoniska åtgärder som utegångsförbud, som har andra stora och också allvarliga konsekvenser. Men att hålla hela befolkningen i karantän är i längden omöjligt. Förr eller senare kommer människor att vara människor och bryta mot så omfattande restriktioner.

Politiken behöver alltså göra avvägningar. Och här liknar pragmatisk övervägning i mycket en utilitaristisk nyttoanalys. Det är oundvikligt att olika effekter vägs mot varandra. Målet är att vidta så effektiva åtgärder för att hindra smittspridning som möjligt, till minsta möjliga kostnad på andra områden, som fallande ekonomi, ökad arbetslöshet och frihetsinskränkningar för medborgarna.

Visst, överväganden kring flockimmunitet sker på aggregerad nivå, men inte därför att systemen anses som viktigare än individerna. Eller därför att vissa kollektiv gynnades på andras bekostnad.

Men de tre inledande allvarliga bristerna är illa nog för de svenska politiker som brukar skryta om hur stark välfärdsstat vi har. Den har under coronapandemins akuta fas inte alls varit stark, utan betydligt sämre än våra grannländer på att skydda äldre från dödlig infektion.