Globaliseringen skulle innebära att vi kunde avveckla jordbruket, den där konservativa sysslan att producera livsmedel. Allt skulle kunna importeras och maten skulle bli så mycket trevligare. Coronapandemin kan ställa allt på huvudet.
Liberalt, globalt, nytt och rationellt. Så har det hetat i årtionden. Världshandeln skulle ge oss billigare och bättre leveranser av allt från livsmedel till sjukvårdsmaterial. Det där med att ha en egen nationell självförsörjningsgrad av livsviktiga varor, det som tidigare generationer av politiker alltid tog på stort allvar, har man kastat ut genom fönstret.
Allt kan enkelt köpas utomlands. Och att producera livsmedel i Sverige? Då bli det ju äckligt svenskt! Ren rasism! Nej, internationell matkultur ska det vara.
Utlandsberoende kan komma att betyda ransonering
Men nu kan alla vurmare av globaliseringen komma att sätta sitt italienska kaffe i vrångstrupen. Coronapandemin kan innebära hamstring, inte bara utfört av privatpersoner, utan av länder. Vi har redan sett det när det gäller sjukvårdsmateriel. Italien fick inga leveranser när deras intensivvård började utsättas för stora påfrestningar.
Utan egen nationell tillverkning – inget materiel i kristid.
Bloomberg News varnar idag: Countries Starting to Hoard Food, Threatening Global Trade: ”Det är inte bara kunderna i livsmedelsbutikerna som hamstrar skafferivaror. Vissa länder agerar för att säkra inhemsk livsmedelsförsörjning under coronapandemin.”
Tidningen ger några aktuella exempel. ”Kazakstan är en av världens största exportörer av vetemjöl. Nu har man förbjudit export av mjöl, liksom av morötter, socker och potatis. Vietnam har upphävt ingångna avtal om att exportera ris. Serbien har stoppat export av solrosolja. Ryssland säger att man har beredskap för att snabbt kunna införa exportförbud.”
Detta är ännu bara förändringar i marginalen, men det reser ändå frågan: Är detta starten för ett nytt strategiskt tänkande som kommer att omintetgöra globalt omfattande försörjningskedjor och handelsflöden framöver?
I coronapandemins spår kan vi få se krigstidens ransoneringar, priskontroller och inrikes beredskapslager, säger Ann Berg, expert på jordbrukshandel.
Sverige ytterst sårbart
Än så länge håller leveranskedjorna för livsmedel till Sverige, skriver Sydsvenskan i Sverige bara självförsörjande på tre livsmedel (betalvägg). Men vår försörjning av mat är ytterst skör och bygger på att EU-länderna förblir solidariska med varandra. ”Corona sätter strålkastarljuset på att Sverige idag har låg självförsörjning av livsmedel”, säger Therese Frisell på Livsmedelsverket.
På 1980-talet, då bonden Thorbjörn Fälldin var statsminister, var Sverige 100 procent självförsörjande på alla viktiga baslivsmedel. Nu är vi nere på 50 procent. Vi klarar bara normal konsumtion på tre livsmedel i det fall vi skulle förlora leveranserna från utlandet: socker, morötter och spannmål.
Såväl Försvarsmakten som LRF har försökt få gehör för att självförsörjning är viktigt för att nationen ska klara en internationell kris eller krig. Men inget av de gamla partierna, inte heller C som bränt sina rötter, har lyssnat.
I Sydsvenskan får Anders Ygeman (S) symbolisera den politiska nonchalansen. Han sa om självförsörjning för tre år sedan att det är ”mindre viktigt” eftersom Sverige även i händelse av kris ”sannolikt kommer kunna utbyta varor med länderna i vår närhet”.
Men nu klarar inte EU av utbytet av varor ens vid en viruskris.
– Vi kommer att få en helt ny debatt kring vilken förmåga vi behöver ha, förutspår Frisell.
”Vi har varit naiva”
– När vi ser hur länder inte levererar skyddsutrustning utanför sina gränser är det en påminnelse om hur skör solidariteten är och hur sårbar försörjningskedjan egentligen är. Vi har nog varit naiva, säger Palle Borgström, LRF:s ordförande.
Nej, det handlar inte om naivitet utan om utopism. Partierna har gjort globaliseringen till något ödesbestämt och struntat i alla lärdomar från tidigare generationer. Man har bara rusat iväg i fromma förhoppningen om att globaliseringen är ”god” och löser alla problem, och ryckt på axlarna åt att man gör svenska folket extremt sårbart.
Dessa partier måste ställas till ansvar för att man nu utsätter befolkningen för oerhörda risker. Om vi haft kvar beredskapstänkandet hade vi stått väl rustade för att bemöta coronapandemin. Men vi har en politikergeneration i de gamla partierna som lagt all energi på genuskunskap, rasifiering och normkritik. Navelskåderi i dårskap.
Nu måste vi få politiker som återgår till uppdraget: se till att företräda svenska folkets behov inom stat, myndigheter, regioner och kommuner. Politiker som vågar säga nej till strunt och prioritera kärnuppgifterna.