Vem är regeringsfäig?

Den nya frontlinjen mot Sverigedemokraterna ligger nu utanför Rosenbad, vid regeringskansliet. Ska partiets företrädare släppas in i maktens heligaste korridorer?

För tio år sedan skulle inte partiet och dess socialkonservativa agenda släppas in i riksdagen. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin gjorde gemensam sak och lovade att inte ta i det nya partiet ens ”med tång”. Men de fick snart lära sig att i en demokrati är det inte nomenklaturan som bestämmer – utan folket.

I dag ligger Reinfeldts och Sahlins anseende i spillror. De förstod inte eller ville inte förstå globaliseringens baksidor och nödvändigheten av att skydda den svenska välfärdsmodell som det tog 100 år att bygga upp, men som nu faller sönder.

Ett nytt parti har därför vuxit sig starkt i folkopinion, eftersom det förstår och har som program att rädda landet från de försummelser som de gamla makthavarna fortfarande begår.

Det är självklart att en ny aktör på politiska scenen skapar oro, rädsla och hat i de gamla maktkretsar som känner sina positioner hotade.

Så var det också förra gången ett nytt parti växte sig starkt i Sveriges riksdag. På 1910-talet var det Socialdemokraterna som ansågs vara ”farliga extremister”, ”oerfarna” och ”opålitliga” när de trängde sig in mellan de två tidigare blocken av liberaler mot ämbetsmannahöger.

Jag har tidigare skrivit om hur talmannen Johan Widén fick bryta isen och förmå dåtidens etablissemang att samtala med de oborstade nykomlingarnas hövding, Hjalmar Branting.

Nu körs samma valser om att sverigedemokratiska företrädare inte skulle vara regeringsfäiga, som i dagens ledare i Smålandsposten.

Det hela är enkelt: den som aldrig haft den operativa makten i regeringsställning kan givetvis inte veta hur det är. Det visste inte Hjalmar Branting när han 1917 gick in i koalitionsregering som finansminister. (Han kom att vantrivas något fruktansvärt på den ministerposten.)

Antingen klarar man av uppgiften eller så gör man det inte.

Och ingenting säger att etablerade partiers ministrar skulle vara dugligare än dem från partier som är nya i regeringsställning. Transportstyrelseskandalen, som Smålandsposten nämner, drabbade två S-statsråd som saknade kompetens att skydda rikets säkerhet. Inget parti har större regeringsvana än S, så här hundra år efter Brantings första stapplande steg, ändå var det deras statsråd som var odugliga.

Större risk är att nya icke-socialistiska statsråd råkar ut för mediala drev på grund av skitsaker. Så var det 2006 när alliansregeringen tillträdde. Inom loppet av tio dagar hade två M-statsråd avgått eftersom de inte klarade trycket från medievänstern.

Därför måste tillträdande SD-statsråd vara mycket öppna med allt i deras hela liv som skulle kunna vara avsteg från regler eller perfekt omdöme. Ett M-statsråd föll på att inte ha betalat TV-licensen trots att hon bott utomlands. Det var ingen riktig skandal, men när medievänstern gastar gäller det att ministern i fråga och statsministern har mental förmåga att stå emot osakliga drev. (Göran Persson följde taktiken att inget statsråd satt så säkert som det som var utsatt för mediedrev.)

Däri kan Smålandsposten ha en poäng, den mediala kritiken mot en ny konservativ regering kommer att bli skoningslös.

Men om svenska folket röstat fram en majoritet som vill vrida landet bort från katastrofala vänsterdogmer, då gäller det att bita ihop och fullfölja sin plikt i regeringsställning.

Om någon minister ändå tvingas avgå, är inte det hela världen. Titta på Anders Ygeman (S). Han fick avgå under hot om misstroendevotum, men kom två år senare tillbaka som minister. Simsalabim!

Smålandsposten har också en poäng i att moderater och kristdemokrater, som har tidigare regeringserfarenheter, tar en större risk om också ett parti som inte haft regeringserfarenhet kommer med i båten. M och KD får dela risker de inte har kontroll över. Det är naturligtvis obehagligt och något man gärna avstår ifrån.

Men man har samtidigt något viktigare att begrunda: Vill man ha sin sakpolitik genomförd? Vill man hålla sina löften till väljarna? Då får man svälja det faktum att man får ta nya risker. Alternativet är att bli kastrerade stödpartier åt Socialdemokraterna så som C och L redan är.

Jag hoppas M och KD förstår tyngden i att uppnå verkliga förändringar av ett Sverige på fallrepet. För att kunna rädda landet är det faktiskt värt att ta lite större risk än man är van vid.

Och så mycket större risk än vad partiernas egna ministrar skulle utgöra, tror jag inte det behöver bli. Titta bara på Sölvesborg där SD har ”statsministerposten”. Sydöstran rapporterade igår om kommunens delårsrapport: ”Sölvesborg gör ett rekordöverskott.”