Efter borgerliga alliansens sammanbrott har S kunnat regera genom att söndra. Det är viktigt att oppositionen konsoliderar sig till ett begripligt alternativ till fortsatt S-styre som ständigt kör i diket.

En allians mellan fyra borgerliga partier kommer aldrig att återuppstå. Det beskedet gav SOM-institutet i veckan som gick i forskarrapporten Regntunga skyar (pdf). Eller snarare de som svarat på den attitydundersökning man gör varje år.

Mellan 2017 och 2019 har moderaternas väljare gått från att se centerpartiet som andrahandsfavoriter i partival, till att rata partiet. 2017 såg 35 procent C som näst bäst, 2019 var det bara 12 procent. Numera ser M-väljare som näst bästa parti: KD (40 procent), L (23 procent) och SD (20 procent). På samma sätt har centerpartisterna numera Socialdemokraterna som sitt näst bästa parti (30 procent).

”Centerpartister och moderater har inte så mycket till övers för varandra idag”, konstaterar SOM-institutet. ”Att Alliansen skulle återuppstå och resa sig som fågeln Fenix bär utifrån nuvarande mönstren inte sannolikhetens prägel.”

Borgerligt sönderfall

I GP-kolumn skriver statsvetaren Svend Dahl om borgerliga alliansens sammanbrott. Den första mandatperiodens reformagenda 2006-2010, förbyttes efter återvalet i en passivitet som ”kom att fyllas med uppslitande diskussioner om förhållandet till Sverigedemokraterna”.

Han menar också att de borgerliga partierna efter valet 2014 återigen satte sig ”i en situation där man sneglade på Socialdemokraterna” därför att man saknade självförtroende. Det kom bland annat till uttryck i rädsla att samtala med SD eftersom ”alla former av samröre med SD skulle förvandla liberalt sinnade politiker till sverigedemokrater”.

Det övergripande målet för Stefan Löfven (S) har varit att splittra borgerligheten – vilket lyckats. Nu måste Moderaterna och Kristdemokraterna, skriver Dahl, visa på ”en långsiktig plan för att återigen bygga ett realistiskt borgerligt regeringsalternativ”.

Erbjuda ett regeringsalternativ

Nu går det ju inte att skapa ett ”borgerligt” regeringsalternativ. Det visar SOM-institutet. Det är ett bredare samarbete som måste till för att skapa en majoritet i riksdagen.

Ett konservativt alternativ med de tre oppositionspartierna är ju det som ser mest naturligt ut. I flera opinionsmätningar får de redan nu egen majoritet, eftersom L och MP ligger under 4 procent och åker ut.

Det är en svår process för gamla partier som M och KD att på olika sätt samarbeta med SD. Vänsterartilleriet mot ett sådant samarbete, som vore dödsstöten för en röd regering, är redan enormt.

Liknar läget 1917

Kulturskillnaderna är också stora. Särskilt moderater är vana att röra sig under kristallkronorna i etablissemangens finrum. Där har inga Sverigedemokrater någonsin släppts in. Många fin-moderater rynkar på näsan och känner sin status krympa bara vid tanken på att diskutera med Sverigedemokrater från landsorten. Det är precis som för drygt hundra år sedan, när arbetare gjorde entré i riksdagen. Såväl regeringen som kungahuset vägrade samtala med det nya, extrema anti-etablissemangspartiet Socialdemokraterna. (Jag har skrivit om hur talman Widén övertalade kungen att träffa Branting på tu man hand 1917.)

Men om Moderaterna någonsin vill ha makten och inte för all evighet kapitulera för Socialdemokratin, får man vackert ta skeden i handen och acceptera de förutsättningar som väljarkåren i demokratisk ordning ger de politiska institutionerna.

Ett sätt som denna ledarsida tidigare förespråkat, att de tre partierna gör upp i utskottsarbetet, har börjat utvecklas. Men det verkar gå trögt. Man vill ha med Vänsterpartiet också, för att det ska kännas säkert.

Till vad ska en ny riksdagsmajoritet användas?

Här måste det bli en helt annan fart på att utveckla en reformagenda som skulle kunna sjösättas så snart man (förhoppningsvis) fått riksdagsmajoritet efter nästa val.

Men även övergripande budskap om vad en ny regering vill behöver utarbetas. Sådant sker under kontroll av partiledarna. Det är här de stora stegen måste tas. Vad en ny riksdagsmajoritet vill måste förberedas – annars blir det nog ingen majoritet.