När känslorna jagas upp om påstådda oförrätter skapas aggressivitet vars utlopp är omöjlig att styra. ”Black lives matter” rör upp känslorna och i Sverige, som saknar fd slavägare som mål, kan våldet resultera i att olika invandrargrupper angriper varandra.
När vänsteraktivister i Sverige importerar en rasifierad debatt från USA medför det flera problem som Malcom Kyeyune analyserat som gäst i podden ”Samtidigt” (del 1 och del 2).
– Det är fascinerande är att dynamiken i sånt här är att först kommer trasproletariatet som spontant börjar kaosa, sedan kommer medelklassen och säger: det här är inte ett upplopp det är en parad för sånt som ”frita Palestina”, vi måste ha mer socialism eller vad det nu kan vara. Man försöker frammana någon sorts plan och styrning som inte finns där.
Ser sig inte som svenskar
– Men, här är grejen med Sverige som ingen i vänstern vill tala högt om, men som alla inser: De människor som kaosar i Sverige, oavsett om de kallar sig afro-svenskar eller nåt annat, inte ser sig som svenskar. Är inte svenskar.
– Vänstern har inget gemensamt språk att prata med dem. Och vänstern har inte heller någon förmåga att förutspå vad de kommer att göra, vilket håll man kommer att gå, vart de kommer att kasta saker. Vart tegelstenarna kommer att flyga.
– Min teori är att när folk i vänstern såg hur upploppen innebar att ett flyttlass för en svenne-familj länsades av Adidas-riddare från förorten som stampade sönder en 6-årings teckningar. Då tänker dom att ”det här är inte helt optimalt!”, konstaterar Kyeyune.
Vänder sig mot närmsta motståndare: andra etniska grupper
– Upploppen är som en kryssningsmissil utan något styrsystem. Vänstern vet inte vad de kommer att ta sig till. De kommer inte att slåss mot ”det koloniala vita systemet” eller mot ”patriarkatet”. Nej, det kommer att vara somalier som säger: fan vad vi hatar kurder, nu skjuter vi dom. Och så kommer det att vara kurder som säger: äntligen kan vi skjuta de här somalierna, säger Kyeyune.
I Södertälje har vi redan sett hur turkiska och kurdiska grupper beskjutit varandra. Det Malcom Kyeyune varnar för är därför inte förvånande.
Om känslor uppviglas hos stora grupper med utländsk bakgrund, samtidigt som ordningsmakten håller sig passiv eftersom de ytligt sett är måltavlor för ”black lives matter”, är det en perfekt storm för okontrollerade upplopp där invandrargrupper dominerar. Och vem vänder man sig mot och tar till våld när känslorna svallar över? De antagonister som finns närmst i vardagen – andra etniska grupper.
Invandrarnas kulturer mer rasistiska än svensk kultur
Globalt sett är rasismen minst i västvärlden och särskilt i Sverige. Däremot grasserar rasismen stort i Mellanöstern, Afrika och Asien. De kulturer varifrån invandrarna kommer. Det är inte orimligt att anta att rasismen i Sverige är som störst i förorterna med människor från dessa kulturer.
Men inga medier eller akademiker är intresserade av att kartlägga hur det ligger till, eftersom enligt vänsterlogik är det bara vita som kan vara rasister. Men vill man bekämpa våld och hat måste man se var den finns. Men här blundar alla svenska etablissemang.
Jag hoppas Malcom Kyeyunes analys inte slår in, att denna mediedrivna uppvigling dör ut. Av den anledning som Kyeyune också belyser: BLM stampar sönder sexåringars teckningar i okontrollerbara upplopp. Ingen vinner något på det. Låt detta elände rinna ut i sanden.
Och ska vi göra något konstruktivt, borde politiker och akademiker studera hur verkligheten ser ut. Inte utnyttja upplopp och kaos i egna politiska syften.