3   +   3   =  

Varför svensk migrationspolitik är en fullständig katastrof framgår av liberale partiledaren Nyamko Sabunis debattartikel idag.

Att L-partiet inte vill göra upp med Sverigedemokraterna är ju ingen överraskning, men debattartikeln Låt oss återuppta samtalen om migration i DN blir ändå intressant i sin totala flykt från verkligheten.

Vilka ”vi”?

Redan i andra stycket heter det: ”Vi har under lång tid öppnat våra gränser för de som kommer utan att samtidigt öppna upp vårt samhälle.”

Vaddå ”vi”? Det är politiska etablissemang som mot folkflertalets vilja har delat ut uppemot två miljoner uppehållstillstånd de senaste 20 åren. Detta i hög grad till människor som antingen saknar förutsättningar för att arbeta i en högteknologisk ekonomi som den svenska, eller överhuvudtaget inte vill jobba utan kommit till Sverige för att leva på bidrag.

Svensk opinion har inget emot den traditionella nivå på invandring till Sverige, då uppemot fyra-fem procent av befolkningen var utlandsfödd. All vetenskap visar att ju större en diaspora (grupp invandrare) blir desto svårare blir det att assimilera dem till det nya landet. Nu är 20 procent utlandsfödd och var fjärde person har utländsk bakgrund. Med det kommer gigantiska samhällsproblem – oavsett land.

Vems är felet?

Nyamko Sabuni ger i sin artikel svenska folket skulden för att invandrare lever i ”utanförskap och bidragsberoende” därför att ”vi” inte ”öppna upp vårt samhälle”.

Det är inte lite fräckt att skuldbelägga dem som inte bett om att få stora mängder lågutbildade migranter från helt väsensskilda kulturer till landet. Det är enkom de styrande partierna som skapat de problem som nu raserar tryggheten och välfärden för svenska folket.

Och det är dessa partier som högaktningsfullt struntat i att ställa några som helst krav på de invandrare man välkomnat. De har kunnat leva här och bli försörjda av skattebetalarna i årtionden utan att lära sig språket, utan att respektera landets lagar och normer eller göra minsta arbetsinsats.

Ge ännu mer

”Dessa personer måste nu få förutsättningar att lyckas i Sverige, integrationsskulden måste betalas av”, skriver L-partiets ledare och kräver att svenska folket ska ge ännu mer.

Lite försiktigt skriver hon att ”drivkrafterna till integration” behöver stärkas. Men samtidigt ”drömmer” liberala partiet om att människor och kulturer kan ”berika” varandra. Jo, tack. Sverige har berikats av Mellanösterns och Afrikas betydligt högre våldsbrottslighet, obefintliga tillit till andra människor än den egna klanen och en bottenlös korruption.

Det vore intressant att höra vilka egenskaper som Sverige ”berikats” med utöver de ovan nämnda. Det finns hur många studier som helst som visar att Sverige är mindre rasistiskt, mindre korrupt och har större tillit till människor utanför den egna släkten än i övriga världen – och särskilt jämfört med de länder och kulturer varifrån de flesta invandrare kommer.

Mycket har varit föga berikande

Förut hette det att invandringen var en stor ekonomisk vinst eftersom de nyanlända hade så hög utbildningsnivå. Senare har det avslöjats hur låg den faktiskt är – många är analfabeter.

Förut hette det att den svenska demografiska utmaningen – dvs en åldrande svensk befolkning – skulle lösas genom invandring. Senare har det avslöjats att med anhöriginvandring innebär de nyanlända ingen som helst lättnad i den demografiska utvecklingen.

Alltid har det hetat att invandrare ska sättas i jobb och utbildning för att på det sättet integreras i Sverige. I alla år har detta fundamentalt misslyckats. En högteknologisk ekonomi går inte ihop med lågutbildade utan språkkunskaper.

Några krav på assimilering har aldrig ställts i modern tid. Det gör naturligtvis inte Sabuni nu heller. Detta även om de många framgångsrika invandrarna och deras barn, som för egen del eftersträvat assimilering, har bevisat att med den ambitionen kan man lyckas.

L vill locka med M på mer av samma

Sabuni vill att de förutvarande allianspartierna (M, KD, C, L) – som under sina åtta regeringsår misslyckades – ska gå ihop med S – som nu misslyckats sedan 2014 – om en gemensam migrationspolitik.

Det skulle innebära att M och KD ansluter sig till den rödgröna regeringssidan och kapitulerar om möjligheterna att skapa en annan regering än en S-ledd sådan.

Opinionsläget är sådant att de gamla regeringsalternativen, alliansen och rödgröna, är döda i den meningen att de skulle kunna få majoritet i riksdagen. Bara om de två går ihop kan de regera vidare.

Återvandring borde vara målet

Men demokrati och parlamentarism fungerar så att ett nytt regeringsalternativ alltid växer fram när de styrande avviker fundamentalt från folkviljan.

Frågan är om alla de gamla allianspartierna vill vara stödpartier åt Socialdemokratin i framtiden. Eller om några av dem vill bygga ett nytt konservativt regeringsalternativ som följer den breda opinionen i migrationsfrågan.

Särskilt svårt skulle det inte vara att vända den stora inströmningen av nyanlända till ett återvandringsnetto för Sverige. Det har redan skett i Danmark (se här), som paradoxalt nog leds av en socialdemokratisk regering.

Så, att kalla en återvandringspolicy för extrem håller inte. Det är tvärtom den nu förda migrationspolitiken, utan varken ordning eller reda, som är extremistisk.