Borgerligheten har problem med två fenomen i tiden: man är rädd för den identitetsstyrda vänstern och man förstår inte värderingarna som grovt förenklat och föraktfullt kallas ”populism”.
Detta är första av två artiklar på temat ”Borgerlighetens trista skam”. Jag försöker belysa varför de borgerliga partierna hamnat i politikens bakvatten. Man är rädd för att utmana den nya aktivistiska vänstern i den kulturkamp som bedrivs mot normer, traditioner, vetenskap och demokrati. Artikel två kommer att beröra svagheten i att den marknadsekonomiska borgerligheten inte förstår vad de framväxande ”populistiska” partierna står för och varför väljarna gillar dem.
Det är viktigt att skärskåda borgerligheten, eftersom den trots sin passivitet avgör vem som regerar landet. Även när partierna är splittrade. Man hade kunnat regera med 57 procents övervikt för icke-socialistiska i riksdagen efter valet, men två av fyra partier valde ändå att underkasta sig en socialdemokrati med stöd av bara 28 procent. Hur är detta möjligt?
Borgerlig tillnyktring
I så kallat intellektuella kretsar pågår en förnumstig diskussion om vad man ska kalla den politiska trend av konservativa och nationellt bejakande partier som växer i västvärlden. Egentligen handlar ordvalet om huruvida man ska fortsätta känna beröringsskräck eller om man sakpolitiskt ska analysera var och hur samarbete är möjligt för att gemensamt stoppa vänsterns framfart.
En viss tillnyktring kan noteras. Varför sker det nu? Man har ju i årtionden spelat med vänstern, låtit dem sätta bilden på vad som är extremism och ”farlig utveckling”. Inte minst Fredrik Reinfeldt kommer att gå till historien som vänsterns medlöpare i kulturkampen mellan tradition och radikalism.
Ett viktigt inslag i denna kamp har varit att utmåla konservativa som rasister. Och rasiststämpeln har varit en ohyggligt framgångsrik retorisk strategi.
Men det som händer nu, tror jag, är att allt fler inom borgerligheten inser att om man inte börjar motsäga vänstern så hamnar man snart själv i skottgluggen och stämplas som rasist och fascist. Såväl S som extremvänstern kallar allt oftare de tre oppositionspartierna för ”brunhöger”.
Nu är det alltså inte enbart Sverigedemokraterna som ska stämplas ut som onda, utan också moderater och kristdemokrater. Om det lyckas, står borgerliga liberaler på tur, om de inte underkastar sig den kollektiva identitetspolitiken.
Borgerlighetens akilleshäl: oviljan att ta kulturkampen
Hade de borgerliga, med Moderaterna i spetsen, långt tidigare (exempelvis från Mona Sahlins tillträde som partiledare 2007) vägrat gå med på vänsterns maktpolitiskt drivna ordval och indelning av samhället i goda och onda – för alla måste ha klart för sig att det är vänstern som verkligen delar in samhället i ”vi mot dom” – hade inte centerpartister och L-partister varit så rädda att de efter valet 2018 skrämdes till att rösta fram en socialdemokratisk statsminister.
Fegheten bedrog visheten inom borgerligheten, därför förlorade man makten – trots att 57,8 procent av väljarna valde ett icke-socialistiskt parti (M, SD, C, KD, L). Och än värre är att man förlorat sin ideologiska kompass genom att hela tiden anpassa sig efter vänsterns krav i kulturkampen. Man har blivit vänsterns loja stödtrupp i frågor som rör tradition, gemenskap och medborgerliga skyldigheter.
Det är en avgörande anledning till att Sverigedemokraterna blivit så stora på så kort tid. Och eftersom borgerligheten fortsätter att vika ner sig mot vänstern i moralfrågor har SD en helt central viktig roll att spela i svensk politik under lång tid framöver.
Tillnyktring – men vad är den värd?
Men nu tycker jag mig som sagt se tecken på tillnyktring. I veckan, 25 juni, skrev statsvetaren, Timbro-medarbetaren och DN-kolumnisten Andreas Johansson Heinö på Twitter att SD inte är brunt. Wow! Trots detta sakligt fullständigt självklara, egentligen onödiga påpekande, får han ta emot en hel del skit för att han säger det. Vänsterns fotfolk är snabbt ute och ska befästa sin bild av SD som djävulens hantlangare.
Och tongången är som brukligt: genom att hävda att SD inte är nazister så måste Heinö själv vara nazist.
Denna smutskastningsstrategi fungerar dock bara så länge den anklagade finner sig i härskartekniken, underkastar sig och tystnar. Så fort en mer offensiv borgerlighet vågar strunta i gaphalsarna och framför sina egna ståndpunkter, skulle vänsterns strategi spricka som såpbubblor i vinden.
Jämför partiernas extremistkopplingar
Även om Heinö inger respekt när han är beredd att säga det han anser trots att han vet att han får vänsterns näthatare efter sig, har jag invändningar mot hur han ”problematiserar” Sverigedemokraternas så omtalade rötter. Han ställer inte de anklagelser som riktas mot partiet – och som aldrig bevisats om annat än enskilda individer – i relation till liknande agerande i andra partier i riksdagen.
Här följer han tyvärr den rådande logiken att selektivt hänga ut och anklaga vissa för förfärliga extremistkopplingar, medan man blundar för mer uppenbara övertramp hos etablerade partier. Relativismen löper amok.
Socialdemokraterna är ju lärofäder för de tyska nazisterna när det gäller rasbiologi och Berlin såg upp till Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Det kom till efter en riksdagsmotion 1920 av bland annat Hjalmar Branting, som då var Socialdemokraternas partiordförande (se mer om Socialdemokratins mörka rötter i dokumentären Ett folk, ett parti). Det finns ingen lika graverande omständighet i graden av naziideologiskt samröre när det gäller SD:s valda företrädare.
Inte heller har Sverigedemokraterna valt in en tidigare aktiv nazist till riksdagsledamot. Det har däremot Centerpartiet gjort. Per Olof Sundman var aktiv nazist under andra kriget, och var sedan åren 1969-1980 riksdagsman (C). Här har alltså också Centerpartiet en högre rang av personlig nazianstrykning än SD.
Om samröre med extremism i historien är viktig vid bedömningen av ett parti, måste analysen givetvis gälla ALLA partier lika. Då ska dessa band jämföras och graderas. Visst finns många i SD:s utkant som kan kritiseras, men om en objektiv jämförelse görs har flera av riksdagens partier mer problematiska band till nazismen än Sverigedemokraterna.
Själv anser jag att dokumentation är viktigt och något som inte ska döljas, men den ska vara byggt på bevisade fakta och inte lösa anklagelser. Också här är bevisen mot S och C starkare underbyggda än mot SD. Men dokumentation och historiska beskrivningar är just historia – och inte särskilt relevanta vid bedömning av ett riksdagsparti i nutid.
Vänstern har blivit identitär
Nu har det ju i sommarens heta debatter blivit högsta mode att kasta rasistanklagelser omkring sig. En intressant uppgörelse med denna galna rasistiska aktivism gjorde ledarskribenten Adam Cwejman i oberoende liberala Göteborgs-Posten (också 25/6): Så tappade vänstern förnuftet.
Han beskriver hur en ”autonom zon” skapats de senaste dagarna i amerikanska staden Seattle, där vänsterextremister, eller som de kallas ”antifascister” patrullerar och amerikansk polis inte syns till. (Varje gång jag hör begreppet antifascist kommer jag tänka på det Winston Churchill ska ha sagt: “framtidens fascister kommer att kalla sig anti-fascister”.)
Cwejman återger ett videoklipp som fått stor spridning i sociala medier: På en fotbollsplan i Seattle stod häromdagen vita personer på led och stoppade andra vita, och även andra icke-svarta, från att gå in i en del av parken som var reserverad för svarta. Det är i antirasismens namn ras-separatismen har upprättats. Ett ’tryggt rum’ för icke-vita att vistas i.
Och han drar slutsatsen: ”Genom att politisera ras på varje sätt som är möjligt kommer den också få ett samhälle som svarar därefter och ser ras och hudfärg i precis allt.”
Den ”gamla vänstern” var i grunden en upplysningsrörelse, menar Cwejman. ”Den accepterade själva premisserna för samhället – demokrati, vetenskap, meritokrati – som något gott, men ansåg att samhällets frukter var ojämlikt fördelade.”
Istället för revolution ledde detta synsätt till krav på reformer, som att satsa på utbildning och man strävade efter jämlikhet.
För dagens vänsteraktivister ”är identitet och kollektiv tillhörighet det centrala. Är du vit spelar det ingen roll vad du äger eller vad du gör – du bär i lika delar på ett vitt privilegium och därmed även en vit skuld. Rörelsen är inte materialistisk. Den är identitär.”
När vänstern har detta rasistiska synsätt går det inte att förbättra, utveckla eller förändra rådande samhällsproblem. ”Bara att hugga ned det.” De vita har en kollektiv ärvd skuld utifrån ras. ”Denna arvsynd är central för den identitetspolitiska rörelsen”, konstaterar Cwejman.
Nå, kommer borgerliga att knäböja nu?
Det som blir intressant att se är hur många borgerliga som kommer att knäböja inför denna rasistiska rörelse. Logiken från Fredrik Reinfeldt är att man kapitulerar omgående och faller på knä. Tvättar fötterna på islamister i hopp om att bli skonade.
Det finns inget som gör mig så förbannad som människor utan integritet och självrespekt. De som känner reflexen att gå ned på knä borde också erkänna att man är vänsterextremist och emot allt vad den svenska nationella historien givit oss.
Och de som inte anser sig ha skäl att gå ned på knä måste våga säga det. Vi förnekar alla premisser för vänsterns identitära idioti.
Här måste de borgerliga partierna bestämma sig för på vilken sida man står. Man kan inte – tack och lov – halvt knäböja.
Är Göteborgs-Posten och dess ledarskribenter representativa för de borgerliga partierna? För borgerliga väljare? Jag hoppas det. Då finns det hopp om framtiden.
Del 2 av ”Borgerlighetens trista skam” finns att läsa under rubriken: Behöver demokratin ”räddas” från folkets mening?