Förvirringen om vad ”populistpartier” står för och varför allt fler väljare söker sig till dessa partier i västvärlden, är total inom etablissemangen. Det har gått så långt att även seriösa akademiker vill skydda nuvarande makthavare från folket – och kallar det i Orwellsk anda att ”rädda demokratin”.
Detta är andra och sista artikeln i serien ”Borgerlighetens trista skam”. Igår publicerades första delen som handlar om konsekvenserna av att borgerliga partier och opinionsbildare inte vågat utmana vänstern.
Jag tar återigen utgångspunkten i vad statsvetaren, Timbroförläggaren och DN-kolumnisten Andreas Johansson Heinö har skrivit. (Jag hade gärna valt att ta spjärn mot andra röster, men Heinö är en av få borgerliga som för fram resonemang som intellektuellt går att diskutera. Exempelvis Axess publicerar nu vänsterradikala texter som förnumstigt och utan bevis hävdar att ”Högerpopulister vill inte ha nationell samling, de vill ha nationell splittring”.)
Ja, dessa utfall har blivit någon sorts rit för vänsterliberaler där man får vältra sig i sina egna fördomsfullhet mot de nya motståndarna på den politiska scenen.
Folklig konservatism
Just det, min benämning på det tidens fenomen som så slarvigt kallas populism, är folklig konservatism. Det handlar om en vilja att bevara upplysningens idéer om att ansvar och skyldigheter är lika väsentliga som rättigheter. Man står för den gammaldags arbetsmoralen om att göra sin plikt. Och vänder sig mot allehanda godhetsprofeter som får så stort utrymme i medierna.
Folklig konservatism handlar om en vilja att bevara samhällskontraktet, det vill säga det underförstådda avtalet mellan staten och folket om att staten skyddar småfolket mot att medborgarna betalar skatt till staten.
Det handlar om en vilja att bevara demokratin i dess ursprungliga form, det vill säga: politiker är folkets tjänare – inte tvärtom. Allt för länge har politiker, medier och akademier gått emot folkviljan på flera områden och drivit igenom radikala projekt, som massiv invandring. Nu när en folklig resning mot etablissemangen kan skönjas är det ett friskhetstecken, inte ett hot.
Det handlar om en vilja att bevara respekten för individen och inte lägga sig i och försöka ideologiskt fostra människor till lydiga politiskt korrekta varelser i enlighet med tidens mode (ett flum som går under beteckningen ”värdegrund”) i skolor, på myndigheter och i massmedia.
Det handlar om en vilja att värna de meningsutbyten som ÄR demokratins kärna och som innebär att man BLIR emotsagd. Det är en del av processen och inget man kan bli kränkt över. Lättkränkthet är ett alibi för att tysta debatt och därmed strypa demokratin.
Demokrati och rättsstat
Det som Heinö problematiserar är ”autoritära tendenser” och ”talet om folkvilja”.
Oro för detta har fått borgerliga liberaler, starkt indoktrinerade genom vänsterns psykningar, att börja diskutera hur ”demokrati” ska skyddas från folkviljan. Folket är nämligen inte att lita på. De kan rösta ”fel” och ha andra värderingar än de som etablissemangen anser ”rätt”. Och det eliten anser rätt är, anser de själva, per definition också vad som är demokratiskt.
Resonemangen känns igen från alla kommunistiska diktaturer. Paranoian mot befolkningen gick längst hos Josef Stalin, men alla vänsterregimer har sett på folket med stor misstänksamhet. Vilket är en korrekt hållning, då folkflertalet aldrig är så radikala som vänsterregimer vill att folket ska vara.
Att borgerliga i Sverige sjunkit så lågt att de tänker om folket på samma sätt som Stalin är naturligtvis absurt. Det gjorde inte tidigare borgerliga partiledare, sådana som Thorbjörn Fälldin, Gösta Bohman, Bertil Ohlin, nej, inte ens socialdemokraten Per Albin Hansson hade detta folkförakt inbyggt i sin ryggrad.
Det som tvärtom kännetecknar en sann demokrat är att man respekterar folkviljan. Man har en grundsyn om att människorna är vuxna nog att avgöra genom egna val och beslut. Allt sedan 1600-talsfilosoferna John Locke och Tomas Hobbes har vi diskuterat samhällskontraktet, det vill säga om vilka ramar – i form av konstitution, lagstiftning och regler – en stat behöver omfatta för att minimera risk för att det ordnade samhället störtar ner i anarki.
Det är ju genom upplysningen som vi fått en lösning som gör en avvägning mellan demokratiska val, konstitution med fördröjning och lagstiftning som gäller alla – och som upprätthålls av en ordningsmakt, polisen.
Black lives matter-kampanjen slår nu mot kärnan i det västerländska demokratiska systemet: polisen som upprätthåller den demokratiskt beslutade ordning som ska gälla.
För konservativa är detta oacceptabelt. Polisen ska värnas till varje pris. De brister som finns i alla organisationer ska åtgärdas på ett rättssäkert sätt. Att ”defund the police” – alltså avveckla ordningsmakten – är ett steg mot anarki.
Vad säger borgerliga liberaler? Vågar de säga emot desa vänsterextremisterna? Inte än, iallafall.
Staten ska utföra kärnuppgifter
Politikens uppgift är att lasta av människorna uppgifter de själva inte kan lösa i frivilligt civilsamhälle eller på marknaden. Politiken ska ordna en så effektiv stat som möjligt, men bara på de områden där staten kan göra det bättre än alternativet, dvs av civilsamhälle, kyrkor, föreningar eller genom företag på marknaden.
Det gäller faktiskt först och främst det som nyliberaler kallar nattväktarstaten – att upprätthålla lag och ordning, att se till att brandförsvar och militärt försvar är starkt nog att skydda befolkningen. Liksom att ansvara för att det finns en god och utbyggd nationell infrastruktur – som vägar, järnvägar och kraftledningar.
På alla dessa punkter sviker svensk politik idag.
Dödsskjutningar, bomber och gängkriminalitet håller på att ta över, eftersom de gamla partierna grovt åsidosatt statens ansvar för kärnuppgifterna. De har inte varit tillräckligt mediala för att bry sig om.
Sverige står denna sommar inför elbrist – något man kunde tro bara händer i u-länder i Afrika – eftersom kapaciteten att flytta elektricitet till industrier, kontor och konsumenter i syd är fruktansvärt underdimensionerad. Förklaringen är att kärnkraften i södra delen av landet avvecklats innan man byggt ut ledningar som kan överföra el från norr. Bara ett exempel på de styrande etablissemangens grova inkompetens. De har trott att kärnuppgifter löser sig själv, så att politiker och myndigheter kan ägna sig åt genuskurser och andra perifera galenskaper.
Skattepengar går till andra än medborgare
En viktig orsak till konservatismens återkomst är att människor vill ha det som det var förr – då Sverige fungerade. Då kvinnor inte behövde vara oroliga för att bli våldtagna i sitt eget bostadsområde. Då sjukvård och äldreomsorg ansågs vara centrala tjänster som politiken skulle satsa på, inte dra ner på.
Då skolorna var trygga och lugna platser för kunskapsinhämtning istället för att vara indoktrineringsanstalter för vänsterns senaste nycker. Där disciplin upprätthölls i den meningen att de elever som störde, bråkade och hotade andra elever avlägsnas. Där inte de lärare som försöker upprätthålla ordning bötfälls för att ha kränkt stökiga elever.
Då det inte larmades om elbrist…
Migrationen är en avgörande faktor
Många borgerliga tycker inte om att ”tjata” om invandringen. Men faktum är att svenska statens kärnuppgifter började misskötas på 1990-talet. Det var samtidigt som migrationen sköt i höjden. Skattepengarna har i allt högre grad gått till dem som inte är svenska medborgare och som inte betalt skatt.
Här finns ett samband som hela svenska folket förstår, men som den politiska klassen försöker dölja.
Men det är som Abraham Lincon sa: ”Man kan lura hela folket en del av tiden och en del av folket hela tiden, men man kan inte lura hela folket hela tiden.”
Där är vi nu. Etablissemangen i politik, media och akademi kan inte längre hålla ”folket på mattan” med sina radikala påhitt och lögner om att migrationen är lönsam. En allt större majoritet av befolkningen genomskådar de styrande. Och vad man ser är grov misskötsel av skattemedlen.
Det har inget med hudfärg att göra. Det har med respekten för samhällskontraktet och svenska medborgares rätt till sina egna skattepengar!
Medborgarna äger staten
Det jag aldrig har kommit underfund med är varför liberaler inte förstår äganderätten när det kommer till staten. Borgerliga liberaler är duktiga på att försvara äganderätten i företag och till enskild egendom – man lyckades krossa det en gång utbredda planekonomiska tänkandet, den socialdemokratiska viljan att socialisera och lägga under sig hela näringslivet genom löntagarfonder.
Men när det kommer till staten, då förstår inte dessa liberaler vem som äger staten. Svaret är ju mycket enkelt: Det gör medborgarna som finansierar staten med tvångbetalda skatter.
Men, nej, då vill liberaler att resurserna ska läggas på utländska medborgare i så hög grad att man ställer upp på avveckling av statens kärnuppgifter för de medborgare som betalar hela kalaset.
Det är som om liberaler skulle kräva att vinster i aktiebolag ska delas ut till andra än de som har aktier i det aktuella bolaget – så som löntagarfonder. Det kallas med rätta socialism. Men när så sker i staten, då är liberaler nöjda och har inga invändningar utan driver tvärtom på utvecklingen.
Det är ju därför samhällsutvecklingen fått gå överstyr så länge och i så stor utsträckning – det har inte funnits någon opposition till vänsterpartiernas missbruk av skattemedlen. Till dess Sverigedemokraterna kom in på scenen.
När det kallas främlingsfientligt att vilja värna skattemedlen i staten för dem som äger resurserna och betalt in dem, då har man gått långt över gränsen till det anständiga.
Här finner vi således ytterligare en anledning till att allt fler väljare vänder sig bort från både socialdemokratin och liberaler till förmån för det nya socialkonservativa partiet.
Svenska medborgare måste komma först
Om man erkänner att svenska staten ägs av dess medborgare är det självklart att det är dessas behov som först ska tillgodoses.
Jag har inget emot att hjälpa andra, men med två förbehåll.
Ett: Först ska svenska skolbarn vara garanterade en trygg och stimulerande studiemiljö där disciplin upprätthålls och bråkstakar avlägsnas. Sjukvård, barn- och äldreomsorg ska betala värdiga löner till vårdpersonalen. Beredskap för brand, olyckor och militära hot ska vara omfattande och garantera hög säkerhet. Gator och torg ska vara så trygga att få kvinnor inte känner rädsla för att bli våldtagen. Skjutningar, bombdåd eller förnedringsrån ska tillhöra ovanligheterna, innan det kan bli aktuellt att betala ett öre av skattemedel i bistånd till utlandet. Eller finansiera migrationsmottagande i landet.
Alltså, när svenska staten sköter sina kärnuppgifter, då kan annat än katastrofbistånd bli aktuellt för staten. Inte förr.
Två: Bistånd kan ske på frivillig väg. I boken ”En väg ut” (Timbro, 1997) föreslog jag att partierna skulle uppmanade medborgarna att ge bidrag till biståndsorganisationer så att enprocentmålet kunde uppnås på frivillig väg. Då kan alla de som så storstilat talar om internationell solidaritet ge bort sin lön, skänka sin villa och verkligen visa att man menar allvar med sin solidariska personlighet.
Redan Aristoteles konstaterade att solidarisk är man om man gör en egen frivillig uppoffring, inte om man tvingas till handlingen. Dagens biståndspolitik är alltså synnerligen osolidarisk och måste avskaffas.
Auktoritet, är det auktoritärt?
Både vänster och liberaler använder ”auktoritärt” som ett mycket nedsättande omdöme. Som att konservativa skulle tvinga folk att dansa kring midsommarstången och de som vägrade skulle sättas i fängelse och torteras.
Det är ännu en av de där härskartekniker som vänstern använder och som liberaler sväljer eftersom man också vill förhindra att väljarna går över till en ny politisk rörelse.
Det som skiljer konservativa från andra är att man förstår det kausala sambandet mellan målet om ordning och reda å ena sidan och medlen som krävs för att detta alls ska vara möjligt att uppnå.
Det går inte att bara snällt vädja till bråkstakar att de ska sluta. Det krävs påföljder om man bryter mot regler – som satts i demokratisk ordning. Lärarna ska visa auktoritet i klassrummet, dvs upprätthålla reglerna som ger studiero för det stora flertalet. Det kräver disciplin och att bråkstakar får uppleva kännbara konsekvenser när man gör avsteg från reglerna.
Detta är det förfärliga ”auktoritära” samhälle som Sverigedemokraterna idag är ensamma om att förespråka. Men för bara 30 år sedan stod hela borgerligheten bakom den moralsynen. Jag förstår inte varför borgerliga politiker har slutat kräva de insatser som upprätthåller laglydnad.
Konst, kultur och media är fria – men inte om de tar emot pengar från staten
En annan sådan där härskarteknik används kring konservativ kultur- och mediepolitik. Liberaler låter som ekon av vänstern när man oroar sig över att SD har synpunkter på den konst som skattebetalarna tvingas betala. ”Armlängds avstånd”, är mantrat från V och MP över hela skalan till L och M.
Detta är antiintellektuell idioti.
Alla resurser som betalas ut från staten ska naturligtvis stå under granskning och utvärderas. Allt annat är vansinne. Självfallet kommer ”folkviljan” in i bilden – det är ju för tusan statliga skattemedel vi talar om. Staten styrs av demokratiskt valda politiker.
Och då anser SD att det staten lägger ut på kultur och konst ska vara sådant som allmänheten, som betalar, kan uppskatta.
Friheten hotas, lyder då parollen. Nej, inte alls. Det är fritt fram för alla konstnärer och kulturarbetare att söka finansiering hos allmänheten, företag och föreningar. Vill man trycka tygkassar med mensblod, är det fritt fram att göra det i ett konservativt samhälle. Den som vill ha en sådan, köper då tygkassen och betalar konstnären.
Men i kulturdebatten låter det hela tiden som att skattepengar ska spridas för vinden och ingen skattebetalare får ha synpunkter.
Samma sak med mediekritiken mot konservativa. Om staten betalar åtta miljarder kr om året för public service måste givetvis finansiären – svenska folket genom sina demokratiskt valda ombud – ha makt att sätta upp riktlinjer för hur pengarna används.
Och svenska folket är inte intresserade av ensidig vänsterpropaganda. Public service kritiseras för partiskhet och obalans i produktionen. Att då SD kräver skärpta regler så att opartiskhet och balans uppstår, är ju snarare en åtgärd för att rädda public service än att stjälpa den.
Hur detta kan bli ”odemokratiskt” är det ingen som kan förklara. Det är bara ett mantra vänstern pumpar ut eftersom man vet att sakargument saknas. Och åtminstone liberaler går på finten, år efter år.
Liberaler borde ju kunna se skillnad på en diktatur som förbjuder vissa uttryck, och en konservativ demokrati som inte har några inskränkningar i utövandet av konst, kultur och media – men som inte lägger skattemedel på sådant som bara går en viss grupp i samhället tillmötes.
Jag tycker ju att många liberaler sedan länge borde ha hävdat denna separation av stat och frivilliga uttryck, men man har inte vågat eller inte haft integritet nog att stå upp för åsikter när det blåser.
Konservativ demokrati är vad väljarna vill ha
På punkt efter punkt tror jag det finns en väldigt enkelt och problemfri koppling mellan att allt fler väljare tar avstånd från radikaliseringen i de gamla partierna och därför vänder sig till framväxande konservativa partier som vågar ta strid mot etablissemangens egenintressen.
Vad kan vara mer demokratiskt än det?
Del 1 av ”Borgerlighetens trista skam” finns att läsa här: Vågar borgerligheten gå emot den identitära vänstern.