Det råder mycket olika meningar om hur svenska myndigheter sköter sitt uppdrag att hantera den pandemi som coronaviruset skapat. Här ger jag min syn.
Har svenska myndigheter varit för slappa? Mycket tyder på att man missade chansen att tidigt få kontroll på spridningen. Den preliminära slutsatsen kan vi dra när vi jämför med hur Sydkorea hanterade starten.
Stoppa spridningen tidigt
I Sydkorea kontrollerades tidigt och noga alla personer som reste in i landet. Dessa personer har fått ladda ned en app i sina telefoner och det görs uppföljningar med dem. Sydkoreanerna har snabbt, på grund av rekommendationer från deras Folkhälsomyndighet, gjort justeringar i vardagen: Många undviker kollektivtrafik, jobbar hemma om det går, håller avstånd till varandra i det offentliga rummet.
Kommunikationen har varit både tydlig, snabb och nått ut till hela befolkningen, menar Adam Cwejman i G-P. Därför ser det ut som att Sydkorea övervunnit den värsta fasen av covid-19 snabbt.
Sverige sumpade tidiga åtgärder
Här har Sverige agerat trevande och passivt. Exempelvis släpptes resenärer från Kina, Iran och Italien vind för våg och kunde resa vidare utan någon koll överhuvudtaget. Samtidigt har de ansvariga försökt tona ner risken för smittspridning. Socialstyrelsen hemligstämplade förberedelserna och statsepidemiologen Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten hävdade att risken var ”obefintlig” att vi skulle få smittspridning i Sverige.
Åter visar svenska etablissemang sin totala naivitet. Man går på önsketänkande, inte på beprövad erfarenhet och vetenskapligt grundade riskbedömningar.
Vi känner igen mönstret från tsunamikatastrofen 2004 och skogsbränderna 2014 och 2018. Svenska myndigheter är odugliga i skarpt läge. Man hoppas att det ska gå över och förblir passiv, snarare än att snabbt sätta in rejäla åtgärder i inledningsskedet.
Är snabba och drastiska åtgärder framgångsrik väg?
Jag är dock inte lika säker på att Sydkorea faktiskt har lyckats. Man har inte kunnat testa särskilt många – det finns inte så många testkitt man skulle önska eftersom det är ett nytt virus. Sydkorea kan ha en underliggande ”tyst” smittspridning, trots snabba åtgärder. Eller att viruset kommer tillbaka med människor som reser.
Sverige fortsätter att agera mer återhållsamt än andra länder. Skolorna rekommenderas inte att stänga. Här är förklaringen att många inom sjukvården då skulle tvingas stanna hemma och ta hand om sina egna barn, istället för att vårda sjuka patienter.
Det blir väldigt intressant att om ett år eller så, utvärdera hur det faktiskt blev i Sydkorea och i Sverige. Innebar snabba åtgärder att färre smittades?
Men när det väl är en pandemi, då?
Jag misstänker att den moderna rörligheten av människor och den påtagliga globaliseringen gör det omöjligt att stoppa spridningen av den här typen av virus. Och risken att pandemier blir vanligare är en logisk följd av globaliseringen. Då handlar det om hur vi hanterar pandemier till lägsta samhällskostnad i hälsa och välstånd. Då kanske nedstängning och stora avbrott i samhällets normala funktioner inte är rätt väg.
Eftersom de allra, allra flesta får en vanlig eller värre art av influensa, borde kanske skyddet av riskgrupperna stå i fokus.
Sverige saknar ledarskap i kris
Oavsett vilket måste Sverige bli bättre på ledarskap i krislägen. Än en gång är det pinsamt att se makthavare agera trevande och undvikande när krisen är här. Om man inte kan vida pondus och handlingskraft, i den meningen att man kan förklara för folket varför man gör som man gör, borde man inte hålla presskonferenser.
Tegnell har gått ut med prognoser som visat sig fullständigt fel. Det är förödande för förtroendet. Och att blanda in politiska aspekter som ”rättvisa” kring vilka som kan jobba hemma och inte, är fullständigt ovidkommande. ja, rent ut sagt korkat. Avgångskrav har nu rests mot honom, just för att hans agerande undergrävt förtroendet.
Stänga ner brett eller satsa stort på riskgrupper?
Nu har väldigt många som endast riskerar en förkylning drabbats av panik. Börserna rasar. All aktivitet i samhället stannar upp.
Men det enda viktiga, som jag ser det, är att skydda de personer som har stor risk att bli svårt sjuka och dö. Om detta skydd bara kan ges genom att stanna hela samhället, ja då ska det ske. Men jag är inte övertygad om att det är så. Istället borde riskgrupperna hållas konstant uppdaterade och vård- och omsorgspersonalen måste vara extremt försiktiga så att de inte tar smittan med sig till dem som inte klarar ny infektion.
Jag skulle ju hellre lägga många miljarder på omvårdnaden så att de som verkligen är i livsfara får skydd, än att allting stannar och panik breder ut sig för alla oss andra som faktiskt bara riskerar en förkylning.
*
Fotot ovan är från presskonferens 2 mars 2020 med statsminister Stefan Löfven (S), socialminister Lena Hallengren (S), inrikesminister Mikael Damberg (S) samt Olivia Wigzell, generaldirektör för Socialstyrelsen, Johan Carlson, generaldirektör för Folkhälsomyndigheten, Anders Thornberg, rikspolischef, Dan Eliasson, generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).