Moderaterna är rädda för den nationella kollektivism som krävs för att hålla samman ett välfärdssamhälle. Där finns skillnaden gentemot Sverigedemokraterna och där ligger också grundorsaken till partiets identitetskris.
Han är en grå eminens inom Moderaterna, Olof Ehrenkrona, 68. Blev redan i mitten av 1970-talet partiledaren Gösta Bohmans handsekreterare och sedan stabschef när Bohman var ekonomiminister.
I sin kolumn i Svenska Dagbladet i helgen tar han sats i SVT:s partiledarintervju med M-ledaren Ulf Kristersson (Mats möter). Ehrenkrona ger först en vass analys av läget i svensk politik.
Systemkris med fumlig regering
”Bilden av en systemkris är inte orättvis, när en regering som saknar folkligt förtroende fumlar med maktutövningen och misslyckas med att styra riket. [Det har utvecklats] en hovkultur där skvallret tillåts segra över förnuftet och desinformationen övertrumfa sanningen.”
Men när han sedan tar upp vad Moderaterna måste se upp med, landar han inte lika väl.
Den moderata partiledningen ”vet hur legeringen av liberalismens idéer om individens frihet och rättigheter ska gjutas samman med konservatismens konstitutionella demokratisyn och respekt för det samhälle som vi gemensamt har skapat. Här går också den viktiga gränsen till Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. [Dessa] har kollektivismen gemensamt, de förra definierar människan utifrån hennes klass, den senare utifrån hennes nationella identitet.”
Skjuter förbi målet
Ehrenkrona menar att kollektivism medför att samhället politiseras: ”I den praktiska politiken leder en samhällsanalys som utgår från gruppens behov och intressen i stället för den enskildes frihet, till att systemen blir viktigare än människan.”
Men vänta lite nu. Skälet till ”fumlig” maktutövning – och därmed till Sverigedemokraternas framgångar i opinionen – är ju inte att det varit för mycket kollektivism i politiken, utan för lite! Allt i Sverige har skett utifrån ett ensidigt – ja, fanatiskt – individualistiskt perspektiv.
Hela migrationskatastrofen beror ju på att även Moderaterna har sett till varje enskild migrant som vill söka sig ett bättre liv. Och därför har alla gränser, alla principer om samhällskontraktet, allt statligt ekonomiskt ansvarstagande och allt sunt förnuft kastats överbord för att istället välkomna nyanlända i miljontal (bara sedan 2012 har en miljon uppehållstillstånd beviljats i Sverige).
Konservatismen som saknas
Vad Sverige behöver – mer än något annat – är en stark konservativ politik som ser och erkänner de kollektivistiska grunddragen i nationsbygget.
Flyktingar hjälps bäst så nära hemtrakterna som möjligt. Och Sverige är till för sina medborgare, inte för andra. Dessa två enkla slutsatser krävs för att kunna rädda landet och återupprätta samhällskontraktet. Det är inget annat än konservativt politik eftersom den måste erkänna vikten av de kollektiva nyttigheterna i form av sammanhållning, tillit i samhället och värna de svenska traditionerna om stark välfärd för medborgarna.
Den extremt individualistiska politik som förts har tagit landet till gränsen för sammanbrott.
Moderaterna ska naturligtvis inte jämföra sig med något annat parti, utan komma fram till sina egna slutsatser. Men då måste man först inse på vilket sätt man gått vilse. Där brister Ehrenkrona.