Nu när Sverigedemokraterna ser ut att vara Sveriges största parti finns skäl att diskutera vad som egentligen skiljer det från de sju gamla. Och varför medier och etablissemang sprider en vulgärbild av partiet.
Låt oss ta ett vanligt utfall mot SD ur högen. I senaste Fokus förmedlar den en gång högt uppburne journalistgurun Erik Fichtelius (numera fälld av granskningsnämnden för osaklighet efter skandalintervju med Kajsa Norman) några av de vanliga angreppen mot Sverigedemokraterna.
1) SD är ”del av en internationell extremhögers kamp mot samhällets bärande institutioner för att slå sönder sammanhållning och tillit”. Jo, han skriver så. Men det är ju en totalt omvänd spegelbild av verkligheten. SD vill skapa nationell sammanhållning för att bevara den tillit som är unik för Sverige och Norden.
Så varför skriver Fichelius som han gör? Därför att han i marxismens anda vill förvilla. Karl Marx blev ett stort namn i 1800-talets mitt, inte därför att han var en stor tänkare, utan därför att han var duktig på att förgöra alla sina socialistiska kollegor genom smutskastning.
2) ”Putin”. Fichtelius menar att ryska statsledningen inte bara finansierat SD, utan också Trump och Brexit. Här har vi konspirationsteoretikern Fichtelius i högsta hugg. De som tror på det räcker upp en hand.
3) Vi ser också SD:s ”kulturoffensiv”, skriver Fichtelius i de ”hätska angreppen mot public service-företagen” och egentligen ”handlar dessa angrepp inte bara om radio och tv i allmänhetens tjänst, utan om fri och oberoende journalistik i största allmänhet”.
Som gammal vänsteraktivist låtsas Fichtelius att alla som inte är nöjda med en vänstervriden mediebevakning är emot fri journalistik. Som om vänstern har äganderätten till journalistik som sådan. Det är ytterligare ett retoriskt knep för att leda uppmärksamheten bort från politiska sakfrågor. Bort från att ta ansvar för att folk känner sig allt mer otrygga i sin vardag. Bort från att de gamla partierna fullständigt misslyckats med sitt samhällsbygge.
Nej, strunta i avledningsförsöken
På alla punkter ägnar sig Fichtlius och övriga gamla etablissemang åt att med avledningsmanövrer föra samhällsdebatten bort från väsentliga frågor, till simpla gräl och konspirationsteorier.
Men vill inte Sverigedemokraterna förändra rådande tillstånd? Jo, självklart. Och det är denna ambition som skrämmer och får Fichtelius och övriga etablissemangsföreträdare att i full panik försvara rådande maktstrukturer på alla sätt man förmår.
Vi behöver lyssna lite mer på Hobbes och mindre på Locke
För att förstå vad som händer med samhällsutvecklingen måste vi titta på de mest grundläggande aspekterna i människans samhällsbyggande. Vi måste gå tillbaka till 1600-talets filosofer John Locke och Thomas Hobbes för att förstå var sprickan uppstår mellan framväxande SD och de styrande samhällsetablissemang som Fichtelius företräder.
De båda engelska filosoferna konstaterade att statsmakten, alltså kungamakten, inte fick sin auktoritet från Gud, så som man ansett i århundraden. Nej, de fick sin ställning genom ett samhällskontrakt mellan statsmakt och befolkning. Genom att statsmakten lovar upprätthålla lag, ordning och förutsägbarhet kan befolkningen godkänna att bli beskattad och vara lojala mot lagarna.
En modern statsvetenskap hade sett dagens ljus. Men de båda filosoferna var oense om människans natur.
Thomas Hobbes hävdade (i verket Leviathan, 1651) att i naturtillståndet råder kaos och ett djuriskt tillstånd med allas krig mot alla. Därför behövs en statsmakt som garanterar ordning, och att det är väsentligt att befolkningarna underkastar sig statsmakten för att undvika anarki.
Locke replikerade (i Two Treatises of Government, 1689) att människan i grunden är god och även utan statsmakt skulle människor leva fredligt tillsammans. Därför har befolkningarna frivilligt underkastat sig en statsmakt, men bara för att upprätthålla vissa rättigheter.
Med demokratins genombrott i väst fick den liberale Locke historien på sin sida. Men på senare år har de rättigheter Locke menade att statsmakten skulle upprätthålla börjat undergrävas, eftersom kriminaliteten och våldsbejakande krafter tar sig allt större friheter.
Människor tycks inte bara vara goda, med en vilja att leva i fred – istället har skjutningar, explosioner, våldtäkter, rån av barn och utbrett fusk med identiteter fått statsmakten att börja tappa greppet. Vi börjar se att det ligger något i Thomas Hobbes mer dystra syn på människans natur. Det djuriska träder fram när statsmakten öppnar gränser och släpper allting fritt.
Så vad göra?
Jag tycker den här meningen i Mattias Karlssons svar, på frågan vilken ideologi SD har, är avgörande: ”Som konservativa är vi medvetna om varje människas ofullkomlighet.”
Alla etablissemang har övergivit denna insikt, som ju inte bara är Hobbes utan en del av kristendomen, för att fullt ut tro på John Lockes tes om att människor alltid är goda och kommer att leva fredligt tillsammans även utan statsmakt, lagar och polis.
När det nu visar sig att Thomas Hobbes i vilket fall delvis har rätt om att människan är djurisk, då faller hela den filosofiska grunden för de vänsterliberala partierna och alla etablissemang i myndigheter, medier och akademier. (Näringslivet skyddar sig själva med kontrakt, men likt Nobelstiftelsen vill de att alla andra ska låta bli att göra det.)
Därför är det endast Sverigedemokraterna som får sin filosofiska grundresonemang bekräftad i vår tid. Människan är ofullkomlig. Människan lever inte i rosaskimrande fred om lagar och rättsstat upphävs. Nej, då finns tendens att sko sig själv, startar maktstrider och konflikter som slutar i skjutningar, explosioner och maktutövning genom förnedring och våld.
När motståndarna talar nedlåtande om SD som ”auktoritära” är det en följd av att de tror på John Lockes filosofi om den goda människan som lever i fred även i naturtillståndet.
Men jag märker att när jag ändrat böjningen av det ordet, och talar om att SD vill återskapa ”auktoritet” för lärarna i klassrummen och ”auktoritet” för poliserna över gator och torg, då är det få som säger emot.
Men om Lockes har rätt, behövs ju inga auktoriteter. Och det är så som Sverige har utvecklats: inga auktoriteter kommer att behövas framöver. Det är därför Sverige nu är så fullständigt i händerna på kriminella och fuskare som tar för sig av svenska samhället och statskassan, allt vad de förmår.
Det har i årtionden saknats beredskap för att människan kan vara djurisk och själviska.
Och bara Sverigedemokraterna har en filosofisk grund som gör att partiet inte tycker det är motbjudande att kräva auktoritet för lärare och poliser, medan alla vänsterliberaler som vurmar för oinskränkt frihet mår dåligt när de måste erkänna att alla människor inte är goda och inte vill leva fredligt.