När Jimmie Åkesson nu har större förtroende i de tre storstäderna än både S- och M-ledarna kan man undra om utbildningsnivån plötsligt sjunkit i städerna. Länge har det ju hetat att SD-väljarna är lågutbildade…

Under hösten är det en opinionskantring som sticker ut. Det är att Sverigedemokraterna ökat så mycket att de kan tävla med S om att vara landets största parti. Samt att orsaken till detta är att väljare i storstäderna nu sympatiserar med partiet i lika hög grad som resten av landet.

Den trenden bekräftas när Jimmie Åkesson nu visar sig ha större förtroende än Löfven och Kristersson i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Det gör att man måste fråga sig om utbildningsnivån och förankringen i samhället har sjunkit i dessa städer. Eller är det inskränktheten som plötsligt ökat? Har karriärerna i stora, internationella företag plötsligt upphört i storstäderna?

En seglivad uppfattning i samhällsdebatten är ju att Sverigedemokraterna bara lockar arga, fördomsfulla och outbildade på landsbygden. De som har lägre inkomst och som inte är tjänstemän i karriären.

Den här hösten måste vara jobbig för dem som har dessa fördomar om Sverigedemokraterna. De tvingas nu inse att de förmodligen har SD-väljare omkring sig, bland kollegor, vänner och släktingar.

För Jimmie Åkesson och hans parti är det naturligtvis en stor framgång att skillnaden mellan väljare i storstäderna och övriga landet minskar. Inte därför att några väljare skulle vara viktigare än andra, så får det aldrig bli, men därför att ett parti som strävar efter att bli statsbärande behöver ha brett stöd överallt för att kunna företräda hela väljarkåren.

Vad ligger då bakom storstadsbornas starkare förtroende och gillande av Sverigedemokraterna? Om det nu inte är så att de inte plötsligt blivit obildade lantisar, vill säga?

För min del tror jag den viktigaste förklaringen är den raka kurs partiet haft över tid. När SD varnade för konsekvenserna av stor invandring på 90-talet, på 00-talet och nu på 10-talet har man hela tiden mötts med förakt och glåpord. Av alla etablissemang. Man har varit den ensamma rösten i öknen.

Men väljarna har successivt sett hur verkligheten förändrats. Hur deras egen vardag påverkats. Den insikten övertrumfar all medial smutskastning. Väljarna har efterhand sett att Sverigedemokraterna har rätt, helt enkelt.

Att opinionskantringen kommer just nu har säkert med de många skjutningarna, bomberna och rånen denna höst att göra.

Då måste till slut även mellanchefer i finanssektorn, civilingenjörer i teknikföretag, sjuksköterskor och läkare på storsjukhus, och kanske också journalister, erkänna att något håller på att gå galet. När egna tonårsbarn, eller vänners barn, kommer hem efter att ha blivit rånade eller än värre utsatta för misshandel eller våldtäkt, då har samhällsförändringarna kommit så nära att man inte kan blunda och hålla fast vid det politiskt korrekta.

Detta samtidigt som det blir uppenbart de gamla makthavarna visar sig ha ägnat så mycket energi åt att smutskasta Sverigedemokraterna, att de är helt oförberedda på att ta itu med de akuta problem som migrationen nu ställer Sverige inför.

Demokrati bygger i grunden på väljarnas verklighet. Inte på propaganda, kampanjer eller smutskastningstaktik. Väljarnas verklighet.

Det har de gamla partierna glömt. De har dragits med i globalismens förskönande utopier och lämnat verkligheten bakom sig. De drömmer om paradis som säkert skulle vara förträffliga, men som är helt orealistiska att uppnå. Därför talar de gamla partierna förbi väljare som kräver mer modesta saker som trygghet på gator och torg. Stopp på skjutningar och sprängingar. Utvisning av säkerhetshot.

Detta klarar de gamla partierna inte av att leverera eftersom de ligger skönt tillbakalutade på utopismens rosa moln och röker på.

Då blir det naturligt för allt fler väljare att sympatisera med det parti som har båda fötterna på jorden, utgår från den verklighet väljarna upplever och lägger förslag som är rimliga och förnuftiga, även om de inte är goda nog enligt värdegrundstugget.