En stor konservativ konferens i Washington avhandlade förra veckan relationen mellan konservatism och nationalism. Det väcker irritation i somliga kretsar.
Den neokonservative kritikern av Donald Trump, Bret Stephens, skriver i sin New York Times-kolumn att nationalism gör amerikansk konservatism kollektivistisk, The New Conservative Pyrite.
Han ger först ett erkännande: nation är viktigare än stat när det gäller att skapa sammanhållning, och överstatliga organisationer som Europeiska unionen har helt misslyckats med att skapa demokratisk förankring och ansvarsutkrävande.
Maträtter är inget argument
Men han menar att den amerikanska identiteten är ”orienterad mot framtiden, inte det förgångna”. Och att Amerika bejakar förändring. ”Det är där judar kan fira jul med middag på kinesrestaurang”.
Ah! Varje gång någon tar upp maträtter i diskussion om nation bevisar det för mig att man inte har något att komma med. Mat är en synlig, men ytterst ytlig del av nationella kulturer. Mat är mer utbytbar än kulturella och sociala aspekter. Mat är materia.
Nationellt värn mot ny global protektionism
Stephens nämner också att om politiker börjar tala om ”vår” industri, ligger det lätt tillhands att skydda denna industri från utländsk konkurrens och i förlängningen nationalisera industrin. Han frågar retoriskt vad det skulle innebära om en av demokraternas mest vänstervridna presidentkandidater vill använda nationalism för att genomföra hennes socialistiska ekonomiska agenda?
Visst, nationalism är en form av kollektivism, men om USA väljer en socialistisk president är det knappast nationalismens kulturella aspekter som är drivkraften för att socialisera företag.
När det gäller handel, tycker jag mig se en ny skiljelinje växa fram. Det är globalismens hjälte, den franske vänsterliberala presidenten Macron, som vill lägga nya skatter på verksamheter som utvecklas i andra länder. Han kommer på G7 härnäst (se mer här) att driva på för införande av en internetskatt på digitala tjänster.
Donald Trump motsätter sig denna nya protektionism – och använder nationalism till frihandels försvar. Trump hotar lägga tullar på franska viner, om Frankrike beskattar globala internettjänster.
Vem är protektionist och vem är frihandelsvän i detta fall? Den globaliseringsivrande vänsterliberalen Macron är den som tänker i protektionistiska banor (önskan att fylla på den egna statskassan från utländska aktörer), medan den konservative nationalisten Trump försvarar den internationella frihandeln.
Så vem är det som är inskränkt nu, egentligen?
Jag tror inte att den frihetlige ekonomen och filosofen Friedrich Hayek (som citeras i New York Times-kolumnen) hade stått på Macrons sida.
Vem klarar kraftmätning med de totalitära?
Bret Stephens riktar sitt sista slag mot den konservativa nationalismen genom att hylla det ”amerikanska exemplet”. Genom att gå före och visa vägen till humanism, öppna gränser och så vidare kan andra länder ta efter. ”Nationalism leder bara till att olikheter skärps och vidgas.”
Tillåt mig le. Vilka länder tar efter USA och väst idag? Inga. Det är istället Kina, Ryssland och Iran som framställer sig som de potenta, starka och vinnande aktörerna, inte minst i Afrika. De totalitär krafterna använder globaliseringens tidevarv för att undergräva demokratin och friheterna i väst.
Bara om väst återtar sin nationalkänsla, åter visar att man är stolt över det som vår civilisation skapat – och faktiskt: nästan allt som mänskligheten idag drar nytta av är upptäckt, utvecklat och skapat i väst – kan vi bemöta de destruktiva krafterna från totalitära länder.
Det är med en starkare nationalkänsla som vi kan förvara frihet, demokrati och rättsstat. Försvara våra friheter mot totalitära krafter som globaliseringen ger vind i ryggen.