Det är lustigt att se hur alla partier anser sig vara vinnare. Vi såg det på valnatten i september. Och nu igen igår kväll. Det visar hur lite markkontakt politiska partier numera har. Och medier spelar med, för att förminska konservativa segern.
Politik handlar om förtroende. Att säga att man vunnit när precis alla i hårda siffror kan se att man förlorat, som miljöpartiet som tappade halva sin representation i Bryssel, blir bara löjligt. De partistrateger bedrar sig, om de tror att väljarna ska gå på ”bilden” om ett framgångsrikt parti när siffrorna säger motsatsen. Att agera som Bagdad-Bob har bara en effekt: väljarnas förtroende minskar.
Tappa inte övergripande perspektivet
Om man ser till det övergripande perspektivet är, både i Sverige och i EU som helhet, de rödgröna partierna valets stora förlorare
Visst har miljöpartier i vissa länder tagit nya mandat, men då enbart från sina röda samarbetspartners i S och V-partier. Som helhet har de rödgröna tappat mark.
De traditionellt borgerliga partierna har totalt oförändrat stöd, men det har skett en förskjutning från högerliberaler till vänsterliberaler på Europanivå. Det socialliberala partier vunnit, som Macron i Frankrike, har moderata och kristdemokratiska partier tappat.
Som sammanlagd vinnare står de konservativa EU-skeptikerna.
De är nu nästan lika stora som de två gamla blå och rödgröna partigrupperna, 27 procent, mot 38 för blå och 34 för rödgröna partier.
Konservativ mångfald
En anledning till att massmedier inte presenterar det så, är att dessa partier är väldigt differentierade och har stora olikheter i framtoning och radikalitet. Sverigedemokraterna drar till exempel en tydlig gräns mot de partier som samarbetar med Putins regim. Med dem blir det inget organiserat samarbete.
Men i många frågor, särskilt med det arbetssätt som råder i EU, borde man kunna komma fram till att rösta på samma sätt. Och därmed få mer makt över parlamentets beslut.
Självklart då i att begränsa EU:s vilja att expandera, för att istället fokusera på kärnuppgifterna. Man kan skapa ökad respekt för medlemsländernas nationella traditioner och självbestämmande.
Även om dessa konservativa partigrupper inte har mer än 27 procent av mandaten, kan det betyda mycket för hur debatten förs inom unionens betong- och glashus. Om kritik alltid finns närvarande, istället för att utopisterna som hittills kunnat sitta och drömma utan att bli oemotsagda, tvingas dessa konfronteras med verklighetens konsekvenser i diskussionerna. Det torde leda till bättre genomtänkta beslut. Och mindre fluffiga ”visioner” utan markkontakt.
På det sättet kan parlamentet bli mer nyktert.
Mer vänster inom borgerliga partier
Men naturligtvis skulle borgerliga och rödgröna kunna gå ihop för att fortsätta sina superstatsidéer. Att de borgerliga blir allt mer vänsterliberala, gör att den tanken inte är orealistisk.
Men då får vi en tydligare debatt och en tydlig uppställning mellan de som vill överstatlighet och de som vill värna Europas mångfald och det lokala, nationella självbestämmandet. Det skulle då bli enklare för väljarna att i nästa val ta ställning till vilken inriktning man vill ha.
Hur det än går, lär de konservativa EU-skeptikerna kunna flytta fram sina positioner i Bryssel på ett sätt som aldrig tidigare skett.
*
Se Samtidens valanalys: Sverige eller Europanivå.