Många inom vänstern förfasar sig över den ökande ojämlikheten, men det är ju deras egen migrationspolitik som är motorn i att slå sönder förutsättningarna för generell välfärd. Den fungerar bara om samhället är tillräckligt homogent och alla i lika hög grad är beredda att uppfylla förpliktelserna mot gemenskapen.
LO:s jämlikhetsutredare Marika Lindgren Åsbrink skriver idag i Aftonbladet Kultur om: Växande klyftor – då växer högern.
Detta bekymrar henne.
”Om efterfrågan på jämlikhet minskar när ojämlikheten ökar, så riskerar vänsterns väljarstöd att krympa i samma takt. Det kan förstås låta cyniskt att tala om jämlikhet som egenintresse för ett specifikt politiskt parti, men det är inget att hymla om: jämlikheten är socialdemokratins ideologiska kärna. Men målet sammanfaller också med en rent väljarmaximerande strategi.”
Men likt alla andra i gamla etablissemang så vägrar LO-utredaren se varför klyftorna ökar. Invandringen. Sverige berömmer sig för att ha en högteknologisk arbetsmarknad. Men så importerar vi hundratusentals människor från delar av världen där analfabetism är vanligt.
Dessa människor kan inte försörja sig! I 30 år har politiker sagt att bara de nyanlända kommer i jobb, så löser sig allt. Men en stor grupp kommer aldrig i jobb! De blir till ett livslångt bidragsberoende i Sverige, till monstruösa kostnader för välfärdsstaten.
Viljan att ”minska klyftorna” avtar dramatiskt, när det i praktiken innebär att belöna de som aldrig betalat och aldrig kommer att betala en enda krona i skatt, utan kommit till Sverige för att leva på bidrag eller saknar förmåga att arbeta på svensk arbetsmarknad och därför lever på bidrag.
Pensionsmyndigheten menar (se här) att pensionsåldern måste höjas mer än två år, som regeringen föreslagit. Livslängden ökar, förklarar man, men en anledning till att vara emot att garantipensionen för fattigpensionärer höjs, är att det är så många som inte arbetat i Sverige under sin yrkesverksamma tid.
Om invandringen inte varit så stor hade det varit enklare att höja lägsta pensionen. Då hade det rört sig om äldre som hela sina liv varit en del av Sverige. Nu handlar det i stor utsträckning om att försörja dem som varit kort tid i Sverige med svenska skattemedel, och då blir moralen en annan. Då växer istället en rättvisa fram som kräver att man sparar själv, och inte räknar med skattefinansierad pension.
Invandringen i sig driver fram ökade klyftor eftersom jämlikhet blir omöjligt att upprätthålla när inte alla uppfyller samma ansvar och skyldigheter mot staten. Då blir det ett samhälle där var och en får ordna sin ekonomi.
Generella lösningar enligt den svenska modellen fungerar bara om samhället är tillräckligt homogent och alla i lika hög grad uppfyller förpliktelser mot staten.
Eller för att uttrycka det enklare: Om vänstern haft lika lätt att ställa hårda moraliska krav på invandrare som man haft på höginkomsttagare, hade inte utvecklingen gått lika snett.
Marika Lindgren Åsbrink har en förhoppning: ”Välfärdsstaten – det största jämlikhetsprojektet i världshistorien – började byggas när klyftorna var större än i dag. Något liknande kan göras igen.”
Ja, det är det Sverigedemokraterna strävar efter. Den generella svenska välfärden kan bara vara lika för alla, om människor också är beredda att uppfylla skyldigheterna. För att skapa en sådant gemensamt ansvar måste invandringen ner mot noll.