Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3790

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3791

När Ulf Kristersson inledningstalade på partiets kommundagar i Karlstad var hoppfullhet och framtidstro bärande. Men på vilken grund kan den byggas om man inte gör upp med egna missgrepp?

Moderatledaren avslutade sitt 40 minuter långa tal med följande påbud:

– Hoppfullhet är inte en känsla, det är en förpliktelse.

Jag kom osökt att tänka på en teckning som förr hängde på många arbetsplatser om just optimism.

Hoppfullhet är naturligtvis rätt – när man skapat goda förutsättningar för förbättring. Om man däremot låter viktiga delar av samhället gå åt skogen, då leder hoppfullhet till just den naivitet och dårskap som nu i stor utsträckning präglar svensk politik.

Ulf Kristerson vill se framåt, delvis därför att han inte verkar vilja analysera varför Moderaterna hamnat så fullständigt fel som man gjort, åtminstone de senaste tio åren. Jag ser två problem med upplägget.

1) Det blir svårt att återskapa partiets trovärdighet om man inte på djupet gör upp med det som gått fel.

2) Med sin hoppfullhet bagatelliserar Kristersson utmaningarna.

När Kristersson talar om integration in i det svenska samhället, vägrar han tala om assimilation.

– Det är en enorm skillnad i attityden. Jag vill verkligen att människor som kommer till vårt land behåller sitt ursprungsspråk och lär sina barn det och har respekt för den kultur man kommer ifrån. Men vill ni bli framgångsrika i vårt land, så måste ni ägna mycket möda åt att förstå detta inte helt okomplicerade land, sa han på pressträff efter talet.

Men de som kommer från korrupta klankulturer, de som tillämpar sk hederskultur och de som i islams namn anser att sharialagar är överordnade sekulära lagar? Har M respekt för den kulturen?

Kristersson vägrar erkänna att det på väsentliga punkter är så att andra kulturer inte är kompatibla med det svenska samhället. Det är antingen svensk eller främmande kultur som måste vara överordnad.

Det är ju här många tidigare partiledare misslyckats. Lars Leijonborg fick aldrig sitt Folkparti med sig på kravliberalism, Göran Hägglund fick aldrig kristdemokraterna med sig på att sätta ”verklighetens folk” före politisk korrekthet. Det blev för tufft motstånd från samlade vänsterliberala etablissemang som negligerar och förnekar problemen.

Att tala om hoppfullhet utan att erkänna hur svåra vissa kulturkrockar är, kommer aldrig att fungera.

Och utöver otydligheten om integrationen, talade Kristersson inte alls om hur stor migrationen ska vara till hans Sverige. För den är fortsatt extremt stor. Bara i mars 2019 beviljades mer än 2.000 uppehållstillstånd i veckan.

Så länge denna revolution fortgår kan ingen integration i världen fungera.

Att inte beröra sådana fundamentala faktum visar att M inte förstår, varken historien eller samtiden. Det är ju som att diskutera statsbudgeten men vägra tala om skattetrycket. Att blunda för högst väsentliga aspekter skapar en märklig situation som inte inger förtroende.

Men jag ska inte bara vara kritisk. Det är ett smart drag att återgå till den klassiska partisymbolen. Den signalerar trygghet och igenkänning – det partiet verkligen behöver nu.