De som för några år sedan poserade öppet som islamiska statens krigare, ofta med halshuggna kroppar, utmålas idag som offer som det är synd om av svenska kändisar.
På sociala medier har Advokatsamfundets Anne Ramberg, S-ministern Annika Strandhäll och artisten Eva Dahlgren med flera gått till angrepp mot dem som inte vill se IS-krigarna återvända till Sverige.
Ledarskribent hos Aftonbladet jämför idag franska Vichy-regeringens systematiska utrotning av judar under andra världskriget med dem som använder hårda ord mot IS-krigarna.
Aktuell måltavla, M-riksdagsmannen Hanif Bali, svarar: ”Det har varit viktigare för det politiska etablissemanget att klaga på min ton än att stoppa IS-terroristerna att komma in i Sverige i fem år nu”.
Vad är hårda ord mot blodigt våld?
För mig är debatten obegriplig. Hur kan någon vuxen person överhuvudtaget jämföra ord med mord, ja, med massmord?
Självklart kan man ha synpunkter på tonläge, men av det jag ser på sociala medier är de som skriker mest om obehagligt tonläge de som själva hatar mest på nätet. Anne Ramberg kallar ju dem som inte håller med henne för råttor som borde giftmördas. Vad är det för ton!?
Men när någon uttrycker förakt för IS-krigarna då går hela godhetsmaskineriet igång och dömer ut, inte de som skrutit med sitt bestialiska mördande av civila i Syrien och Irak, utan dem som motsätter sig detta våld.
George Orwell: vänstern beundrar i hemlighet brutalitet
Vi har tidigare sett hur fredsvänner och vänsteraktivister paradoxalt nog under ytan känner beundran inför brutalt våld. Det faktum att många fredsaktivister och pacifister under andra världskriget blev nazistiska medlöpare, var en fråga som analyserades av författaren George Orwell: ”Det är när allt kommer omkring inte svårt att känna hur pacifism … i hemlighet bär på en beundran för rå styrka och framgångsrik brutalitet.”
Även om Orwell själv var vänster var hans slutsats tydlig: ”pacifism är objektivt sett pro-fascistisk” (Källa: se tidigare ledare)
Det är förmodligen utslag av samma beundran inför rå styrka och brutalitet vi ser i svenska vänsterkretsar nu, när man tycker det är värre att en högerman fördömer våldet med hårda ord, än att islamister halshugger civila män och kvinnor.