Varje katastrof är en möjlighet att lära sig. Vi måste fråga oss själva varför den skedde och vad vi kan göra för att se till att något liknande inte händer igen. Det gäller även de rättssäkerhetsproblem som följt i samtyckeslagens spår.
Sverige är inte det enda land i världen med samtyckeslagstiftning, och vi är inte det enda landet med problem.[i] Cirka en tredjedel av de europeiska länderna och hälften av de amerikanska delstaterna har det. Men det står klart att vi i Sverige är värst drabbade av våldtäktsproblematiken. Detta är inget som kan viftas bort. Något i vårt kulturella och juridiska system har gjort oss särskilt sårbara.
Ett lands styrkor och svagheter är ofta desamma. Sverige är ett högtillitssamhälle. Tillsammans med de andra nordiska länderna är Sverige det land där befolkningen i högst utsträckning svarar ”ja” på frågan om man kan lita på andra.[ii] Tillit är bra, men gör oss sårbara för lögner, halvsanningar och överdrifter. Det minskar vår förmåga att inse att något är fel och vår förmåga att misstänka att någon blivit oskyldigt dömd, eller ens oskyldigt anklagad.
Men även om jag tror på att kulturella faktorer har ett stort inflytande, så skulle jag här först lägga tyngdpunkten på formella byråkratiska egenheter i vårt rättsväsende. De skillnader som finns i vårt rättsväsende blir särskilt tydliga när man jämför med anglosaxiska lagsystem som Storbritanniens och USA:s. Dessa system är baserade på idén att makt är farligt och därför måste balanseras. I Sverige saknar vi denna grundläggande misstänksamhet, och antar gärna att makten är god och att överheten vill oss småfolk väl. Storbritanniens samtyckeslagstiftning trädde i kraft 2004, och även om det skett flera skandaler så har förföljelserna aldrig nått samma industriella nivå som i Sverige.
Till skillnad från anglosaxisk rätt tillåter svenska domstolar hörsägenbevisning, alltså vittnesmål från personer som inte själva sett något men fått det berättat för sig. I de flesta fall är även svensk rätt misstänksam mot sådant skvaller, men just i våldtäktsmål övertrumfas det sunda förnuftet av viljan att fälla.
Inte heller har vi ett jury-system där vanliga människor får bestämma skuld och oskuld. Detta isolerar folket från hur rättssystemet verkligen fungerar. Vanliga män och kvinnor skulle knappast tycka att det är okej att döma gymnasister till fleråriga fängelsestraff för sexuella snedsteg de själva begått dussintals gånger.
I stället för jury så har vi nämndemän, som är representanter för de politiska partierna. Detta betyder att de riskerar att skämma ut sina partier om de ”dömer fel”. Att göra det är på samma gång ett hot både mot ens karriär, sociala vänkrets och ideologiska övertygelse.
Jag minns särskilt följande episod ur Jenny Strindlövs granskning av de svenska nämndemännens (kritiska) syn på samtyckeslagen, med det passande titeln ”I sexualmål är det som att vi måste tro på kvinnan”. Alla som var med i granskning ville vara anonyma, med (nästan) ett undantag:
– Jag står för det jag säger, säger [en kvinnlig nämndeman].
En liten stund senare ringer hon upp igen. Hon har rådfrågat partiet och berättar att de gett henne rådet att inte delta med vare sig namn, bild eller partitillhörighet. [iii]
Sverige har också ganska tama advokater. De är betalda av staten snarare än av sina klienter. Särskilt allvarligt är att staten inte heller behöver godkänna ersättningsanspråk från de advokater som faktiskt arbetar nitiskt för sin klient, utan kan skära i dennes ersättning om de anser att denne lagt för mycket tid på att ge sin klient ett bra försvar. Nog finns det även problem med de hårdföra legoknektar som kämpar i amerikanska domstolar, men de ser åtminstone till att deras klienter får ett ordentligt försvar och de är inte rädda att slå ned hårt om det finns misstanke om lögn.
Ytterligare en liten men viktig skillnad är att i Storbritannien krävs penetration med penis för en våldtäktsdom. Detta betyder att man får bort många fall av uppenbart överdrivna våldtäktsanklagelser.
Sverige har inte heller något ordentligt system för att rätta till felaktiga domar. Många tror att detta är Högsta domstolens jobb, och i någon formell mening stämmer det. Men den Högsta domstolen tar nästan uteslutande upp fall som kan ha prejudicerande inverkan, alltså påverka hur domstolar dömer i allmänhet. Detta är inte fallet för enskilda misstag, klantigheter eller ens korruption. Det krävs extremt starka skäl för att Högsta domstolen ska ta upp fall bara på grund av den lilla petitessen att någon oskyldig blivit dömd.
En sak jag tror har bidragit mycket kraftigt till den nuvarande situationen är en överreaktion på vår egen svenska mesighet. Sverige har över lag god rättssäkerhet, kanske till och med för god, och straffen är låga. På senare år har vi skördat frukterna av detta i form av mäktiga gäng, kriminella klaner, skjutningar och bombdåd. Detta färgar av sig på sexualbrotten, som även den feministiska vänstern anser bör straffas hårt. Resultatet är att plötsligt höll ingen längre emot när straffen skulle höjas. Sverige har idag de strängaste våldtäktsstraffen i Europa. Ministraffet för våldtäkt är tre år, och det används även för handlingar som i många europeiska länder inte ens leder till fängelse.[iv] I en tid när hårda straff generellt har blivit totalt utskämda så blir det, ironiskt nog, svårt att argumentera emot dem i de få fall där de inte är lämpliga.
Allt detta har bidragit till den svenska våldtäktsstormen.
Men det finns också något mörkare i svensk kultur, som tar sig uttryck i åsiktskorridorer och drev. Det kan vara den gamla protestantismen som spökar, i enlighet med Katarina Barrlings idéer. En vilja att göra rätt. Eller kanske snarare en vilja att tvinga andra att göra rätt. Få vågar ställa sig upp mot lynchmobben, vare sig det gäller invandring, klimat, Da Costa eller MeToo. Vi är väldigt toleranta i teorin, men inte i praktiken.
Detta är en flockmentalitet driven av feghet. Vi är rädda för att vara den spik som sticker ut och hamras ned. Samtyckesfiaskot avslöjar denna feghet. Det är en feghet som påverkat alla nivåer, från individen upp till den högsta statsmakten.
Var är politiker och tjänstemän? Är de så rädda att sätta sig upp mot lynchmobben? Som vågar ställa sig upp och, likt den lilla flickan i Kejsarens nya kläder, säga att det här inte är våldtäkt?
Var är advokaterna? Många dömda jag talar med berättar om oengagerade försvarare som inte vågar slåss för dem. Särskilt gäller detta i tingsrätten, innan de byter till specialister inför hovrätten.
Var är journalisterna? Det finns hur många fall som helst att välja och vraka mellan. Allt är dokumenterat i förundersökningar och domar, de flesta drabbade är glada att få prata.
Sedan är det rättsväsendet. Åklagare som ser mer till sina karriärer och rykten än rättssäkerheten. Och domare som godkänner detta! För att inte tala om de hundratals poliser och utredare som arbetar med frågan. I Brå 2020:6 står det:
Men även många av de misstänkta kan väcka sympati hos poliserna […] Flera poliser tar upp att denna typ av ärenden kan kännas svåra att arbeta med, eftersom utredningen kan få så långtgående följder: den misstänkte riskerar att både bli häktad och dömas till ett långt fängelsestraff för ett mycket stigmatiserande brott. [v]
Dessa samvetskval verkar dock inte vara något oöverstigligt hinder. Jag har inte hört talas om någon individ som sagt upp sig för att slippa arbeta med sådana här fall. ”Jag följde bara order” eller ”jag gjorde bara mitt jobb” är fortfarande populära ursäkter för att undvika ansvar.
Även om det är plågsamt att uttala gäller denna feghet även många av de oskyldigt dömda. Visst har de utsatts för ett hårt öde, men var är deras vrede? De är nu hundratals. Alltför många är nedslagna och oroar sig över vad folk ska tycka. Det är typiskt att de flesta drabbade är unga, men att de flesta av de som är villiga att komma fram och tala om det här offentligt är äldre. Visst är det svårt att ställa sig upp efter något sådant här, men män ska klara svåra saker. Att jag själv inte är direkt drabbad och ”inte vet hur det är” ändrar inte på detta faktum.
Det finns dock hjältar även i denna sorgliga berättelse, eller mer precist, hjältinnor. Det är mammorna i Mannaminne. De kämpar som tigrinnor för sina söner. Det är inspirerande att se, och de är ett levande bevis på radikalfeminismens separatistiska idéer om att män och kvinnor är fiender, att vi är emot varandra. I själva verket är vi mänsklighetens två delar, och vi kan inte skada varandra utan att skada oss själva, eftersom vi är just ett ”vi”.
Men hur inspirerande än mammorna är i Mannaminne ger det en stor kontrast till fegheten i resten av samhället. Var är resten? Var är papporna som kämpar för sina söner? Var är sönerna som kämpar för sig själva? Jag noterar att de flesta som skrivit om dessa problem är kvinnor – personer som Jenny Strindlöv, Louise Lennartsson, Thérèse Juel. Det är bra, men vad säger denna totala oförmåga att stå upp för sig själva om svenska män?
Våra nuvarande problem med våldtäktslagstiftningen är inte något som bara hände Sverige, som ett blixtnedslag. Det är något vi har gjort mot oss själva, och något som vi i tysthet har tillåtit.
Jakob Sjölander
[i] Adrian Mehic. Consent-based laws and aggregate fertility. Journal of Health Economics, Vol 108. (2026).
[ii] Jordan Lippert & Jonathan Schulman. Where most people trust others and where they don’t around the world. Pew Research Center. (2025). https://www.pewresearch.org/short-reads/2025/12/01/where-most-people-trust-others-and-where-they-dont-around-the-world/. (Accessed 30-07-2026).
[iii] Jenny Strindlöv. “I sexualmål är det som att vi måste tro på kvinnan”. Expressen. 17-06-2024. https://www.expressen.se/nyheter/sverige/i-sexualmal-ar-det-som-att-vi-maste-tro-pa-kvinnan/. (Accessed 30-07-2026).
[iv] Stina Holmberg. Samtyckeslagens tillämpning och konsekvenser. Brå 2025:3. Sektion: ”Straffen i Sverige jämfört med andra länder i Europa”, sida 125-33.
[v] Stina Holmberg & Lars Lewenhagen. Den nya samtyckeslagen i praktiken: En uppföljning av 2018 års förändringar av lagregler rörande våldtäkt. Brå 2020:6. Sektion ”Den tilltalade förstår inte alltid vad han gjort fel”, sida 70.