Att kalla Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg för en quisling (landsförrädare) upprör vänstern. Det var SD:s riksdagsledamot Richard Jomshof som på X lade upp ett bildinlägg med två bilder intill varandra och en kort textrad ovanpå. Den ena bilden föreställer Vidkun Quisling, den andra Anders Lindberg. Över bilderna står texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en quisling.”
Detta föll inte i god jord. Lindberg svarade att ”det är över alla gränser”. Även Magdalena Andersson ryckte ut och kallar Jomshofs inlägg för ”mycket hotfullt”.
Nja. Det som är hotfullt är inte Jomshofs ord eller vad han kallar sina meningsmotståndare. Och än så länge har han rätt att kritisera oliktänkande, lika mycket som Lindberg har rätt till det, vilket han utnyttjar nästan dagligen när han i sina texter riktar okvädningsord mot regeringen och SD.
Det som snarare är hotfullt är Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, och sättet de nu försöker tillskansa sig makten på, hur de kämpar med näbbar och klor för att behålla sina islamister, som i sin tur drar muslimska röster. Dramat kring Socialdemokraterna och Magdalena Andersson för att skydda Jamala El Haj var både patetiskt och obehagligt, och är precis det Jomshof så ofta lyfter fram: hur Socialdemokraterna, i jakten på väljare och makt, blir medlöpare till islamisterna. Att det förhåller sig så har blivit alltmer tydligt genom de senaste avslöjandena om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som gång på gång visat hur de berett plats för islamister. Sofie Löwenmark på Expressen skrev nyligen om Ilona Szatmári Waldau, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, som lovordat en dömd terrorist, fängslad på livstid efter att ha initierat ett självmordsattentat där barn dödades. En miss i maskineriet, menar Vänsterpartiet, medan Socialdemokraternas företrädare låtsas som om ingenting hänt.
Var går då gränsen mellan att vara en quisling och att bara vara en inflytelserik regeringskritiker? Aftonbladet, där Lindberg jobbar, ägs delvis av LO, som dessutom har veto vid tillsättningen av chefredaktörsposten. Det innebär i praktiken att både ämbetet och ägaren kräver att den som sitter på posten delar ägarens partis åskådning. Det är förstås inget uttalat krav, men det ligger i sakens natur, annars hade Lindberg inte fått posten som Aftonbladets politiska chefredaktör. Med andra ord är Lindberg inte bara en vanlig skribent, utan någon vars position är beroende av att han företräder en viss linje. Gränsen går alltså där en skribent slutar tänka fritt och istället börjar tjäna sin uppdragsgivares intressen, vilket är precis den beskrivning som Jomshof gör gällande att Lindberg passar in på. Jomshof, däremot, har profilerat sig som både kunnig i frågor om islam och en skarp kritiker av den åskådningen. Socialdemokraterna är beroende av just dessa muslimska röster för att vinna val, och därför har varken partiet eller Lindberg uppskattat Jomshofs kritik. Han har flera gånger kallat Jomshof för en ”mardröm”, belagt honom skulden för den förhöjda terrornivån och beskrivit honom som en ”galning”. Kritiken mot islam har Lindberg konsekvent avfärdat som islamofobisk.
Nu, 2026, har insikten om att islam inte sällan, för att inte säga alltid, är tätt sammanflätad med politik, och därmed snarare en form av samhällsstyre än en vanlig religion, sjunkit in hos större delen av västvärlden. Men inte hos Anders Lindberg. Han sitter kvar i 2010-talets naiva tankemönster om att alla människor vill oss väl och att inga yttre hot kan förstöra och förgöra vår demokrati och vårt fria samhälle. Antingen är han bara korkad och ser inte att det faktiskt finns en fara i att de demokratiska reglerna kan användas för att låta demokratin gå upp i rök, eller så vet han att han och hans parti har något att vinna på om så sker. Det sistnämnda, att han är en quisling, ligger närmare till hands. Även om det inte är smickrande är det trots allt en vänligare tolkning än att säga att Anders Lindberg är korkad.
Oavsett vilket kan det i ett fritt samhälle aldrig vara ”hotfullt”, som Magdalena Andersson hävdar, att påpeka att vissa försöker tillskansa sig makten på ett lömskt sätt. Precis som Anders Lindberg kan Magdalena Andersson opponera sig mot andras åsikter om detta, men att kalla det hotfullt är bara skrämseltaktik. Det som på riktigt är skrämmande är vad de själva håller på med: att söka makten tillsammans med bland annat Vänsterpartiet, som har så många islamister i sina led att vi alla har tappat räkningen. Hade Magdalena Andersson velat slippa islamisterna hade hon uttryckligen sagt det. Hennes tystnad om den islamistiska infiltrationen i Vänsterpartiet talar för sig och är skrämmande på riktigt.