Något som slår mig med mänsklighetens historia är hur förövare gärna framställer sig som offer, och angrepp som självförsvar. Ta de nazityska förföljelserna av judar eller de sovjetiska attackerna på kulaker och aristokrater. Dessa grupper påstods vara de rika, de mäktiga, överklassen, förtryckarna, de privilegierade – ironiskt nog samtidigt som man rånade, våldtog och mördade dem. Ibland framställdes handlingarna som rättmätig kollektiv hämnd för gamla oförrätter.
Dagens ogrundade våldtäktsdomar är inte i närheten av de illdåd kommunister och nazister begick. Men de är illa nog, och likheten med att offren framställs som förtryckare går igen. De anklagade männen är helt igenom onda, och de anklagande kvinnorna helt igenom goda. Män antas fortfarande ha stora fördelar i rättsväsendet, och själva idén att kvinnor ofta blir misstänkliggjorda har gjort det svårt att misstänka dem ens när det finns skäl att göra det.
När den Roks-anknutna juristen och sexualbrottsforskaren Eva Diesen fick frågan om det fanns kvinnor som ljög om våldtäkt, svarade hon:
Nej, det tror jag inte. Inte av illvilja. Kanske att det finns någon enstaka, men det är omöjligt att säga. Utifrån det jag sett i min forskning finns det ingenting som pekar på att det förekommer.[1]
Det är alltså en respekterad forskare som ger råd direkt till en av Sveriges största kvinnoorganisationer som säger detta. I verkligheten är det betydligt fler än ”någon enstaka” kvinna som falskanmäler män, och detta är långtifrån ”omöjligt att säga”, då det finns många väldokumenterade fall. Motiven varierar, men illvilja förekommer definitivt.
Ta exempelvis följande fall, där en kvinna anmält en våldtäkt och som bevis lämnat in en smyginspelad ljudfil på 20 minuter. Här berättar advokat David Massi om vad som hördes på inspelningen när han efter nitiskt arbete fått tag på hela filen, fem gånger så lång som den inlämnade:
Efter att den här korta versionen slutar så hör man den misstänkte lämna lägenheten, man hör dörren stängas igen, varpå målsäganden vänder sig till en kompis som befann sig i ett intilliggande rum och säger: ”Det är helt sjukt, Lisa! Vi klarade det! Vi klarade det! Det är helt sjukt!”[2]
Ironiskt nog var det ganska sannolikt så att det var kvinnornas beslut att göra denna smyginspelning som räddade mannen. Det hade de inte behövt göra. I vanliga fall räcker det med betydligt mindre för fällande dom. Det är dumt att vara för smart.
Men egentligen behövs inga exempel på hur kvinnor ljugit om våldtäkt för att vi, vadDiesen än tycker, ska veta att det förekommer. För i slutändan är kvinnor bara människor. Det är mänskligt att fela – inte manligt eller kvinnligt. Problemet är att vårt moderna rättsväsende glömt detta.
Det har blivit känsligt att ens ifrågasätta anklagelser. Många av de män jag talar med nämner att de upplever att deras advokater inte kritiserar eller går tillräckligt hårt åt målsäganden som ljuger om dem. I Sveriges Radios program Kaliber säger advokat Hanna Larsson Rampe att försvarsadvokater generellt balanserar på en gräns där de ska påpeka felaktigheter eller motsägelser i berättelsen, men inte kan vara för hårda:
”Det här måste man göra lite grann med finess naturligtvis. Man får känslan – inte sällan – att om man ställer hårda frågor till målsäganden, målsäganden kanske till och med börjar gråta av det, då kommer det drabba klienten negativt. Så det är ju en otroligt svår avvägning för oss försvarsadvokater.”[3]
Farhågan att hård kritik av målsäganden kan slå tillbaka på klienten kan mycket väl stämma – även om det säkert också kan vara jobbigt för advokaten att ta striden. Svenska domstolar är vanligtvis långt lugnare platser än många tror baserat på amerikanska filmer, och det är bara i våldtäktsmål som känslor ges ett högt bevisvärde.
Men även när det är solklart att kvinnan ljuger så är det sällan man vågar säga det. Advokat Hanna Lindblom:
“Jag kan inte komma på att jag någonsin sett domstolen skriva ut att de tror att en kvinna ljuger eller har ett motiv att ljuga i våldtäktsmål. Det är superkänsligt att ens framföra en sådan invändning. Mitt intryck är att det är mycket lättare för domstolen att skriva att mannen och kvinnan har uppfattat situationen på två helt olika sätt.”[4]
Ett exempel på denna märkliga tillit är hur det accepteras att målsäganden lämnar in redigerade chattmeddelanden. Ofta görs detta i form av skärmdumpar på chattloggar som kvinnan själv har tagit.[5] Dessa är sällan kompletta, och möjligheterna för fusk stora. Från Kalibers reportage:
I rätten upptäcker Nima en annan sak: att SMS-chatten som åklagaren visar upp tar slut mitt i en mening. ”Jag påpekar det flera gånger för min första försvarare. De har kapat mitt i en konversation. Var är resten av konversationen?” Nima försöker förklara att chatten fortsätter, att han blir hembjuden av Maja efter att hon anmält honom för våldtäkt, och att det måste finnas SMS som kan bevisa det. ”Det var ingen som följde upp det. Det bara rann ut i sanden i rättegången, kan man säga”.[6]
Det går att ta in målsägandens telefon och undersöka denna, men i praktiken så är det målsägandens eget val.[7] Man skulle också kunna titta på anmälningshistorik och dennes ekonomiska situation. Men detta görs i praktiken sällan. Åklagaren, som leder förundersökningen, väljer att lita på målsäganden och glömmer sin objektivitetsplikt.
Möjligheterna för fusk är uppenbara. Jag talade nyligen med en dömd man som kommit ut med fotboja, och han berättade för mig att hans målsägande hade raderat 96 meddelanden från deras konversation med varandra. Detta hade accepterats av domstolen och inga efterforskningar hade gjorts.
Jag minns särskilt ett samtal jag hade med advokat Carla Pantzar innan inspelningen av Dialogiskt-podden om samtyckeslagen. Hon skrockade och sa: ”Ja, vi får ju in en del fabriksåterställda mobiler”.
Samma märkliga tolerans för målsäganden blir extra uppenbar när det gäller återkommande falska anmälningar. Ofta ursäktas det med exempelvis psykiska problem. En erfaren brottsutredare intervjuad av Jenny Strindlöv säger följande:
”Även om någon polisanmält 40 fall av våldtäkt så kan man inte ignorera när samma person kommer in och anmäler nummer 41. För det kan ju ha hänt. Och man måste behandla varje enskilt fall på samma objektiva sätt.”[8]
Nej, man behöver inte alls utreda varje enskilt fall på samma objektiva sätt under sådana omständigheter. Vissa målsäganden har helt enkelt låg trovärdighet. Då och då stöter jag på fall där kvinnor har bakgrund med tidigare anmälningar och skadeståndskrav, och ändå så döms mannen enbart på hennes ord.
Ett exempel där sådana omständigheter bortförklaras är ”Fallet Magnus”. Anmälaren var då intagen på ett mentalsjukhus, hade drogproblem, och hade tidigare anmält flera män. I den fällande domen rationaliserade man bort det med att hon kanske hade mer ”integritet” och var mer ”rättrådig” än andra.[9] Ja, kanske. En alternativ förklaring är att hon har satt i system att falskanmäla män.
En formulering som återkommer i olika varianter är att rätten ”inte har hittat några skäl för att målsäganden skulle ljuga”. Ofta är dock detta eftersom man inte gjort ens den mest grundläggande kontroll av berättelsen. Det är inte nödvändigtvis särskilt svårt. I bland annat Storbritannien görs idag regelbundet kontroller av målsägandens mobil, chatthistorik, sociala medier och ekonomiska situation. Skälet att man började med det var självfallet på grund av en serie skandaler.
Delvis är denna slapphänthet en reaktion mot tidigare hårda tag i domstolarna. Det har länge varit en feministisk kritik att rättegångar blir en andra våldtäkt, och att kvinnor måste svara på pinsamma frågor om exempelvis smink och kläder. Det kan mycket väl ha legat något i kritiken i det förflutna. Men nu har Sverige likt fyllbulten tagit oss upp ur det ena vägdiket och fallit ned i det andra, och vi har nått en punkt där advokater knappt vågar försvara sina klienter eller protestera mot de mest uppenbara rättsövergrepp. Rättssystemet verkar tro att kritik av målsäganden är kritik av våldtäktsoffer, när det snarare är ett försök att utröna om målsäganden faktiskt är ett våldtäktsoffer.
Att ett brott är ställt ”utom rimligt tvivel” brukar definieras som en säkerhet på 97–98 procent. I dagens Sverige döms män för våldtäkt även när det står ord mot ord. För att nå upp till en säkerhet på 97–98 procent så betyder det att kvinnan måste vara mellan 30 och 50 gånger mer pålitlig än mannen. Det gör vårt rättsväsende långt mer sexistiskt än sharia, där män bara anses vara dubbelt så pålitliga som kvinnor.
Tron på den goda, oskuldsfulla och evigt sanningsenliga kvinnan och på den onde mannen skapar en omvänd bevisbörda. Mannen som anklagas för våldtäkt måste i praktiken bevisa sin oskuld för att bli trodd. Ironiskt nog kommer mäns nackdel i våldtäktsprocesser i hög utsträckning från tron att de har fördelar. Rätten försöker kompensera för dessa icke-existerande fördelar, och mannen tyngs ned av en orimlig bevisbörda menad att skapa en jämn spelplan. Orättvisan är sällan så grym som när den tror sig vara rättvisa.
Jakob Sjölander
[1] Jenny Strindlöv. Ljuger kvinnor om våldtäkter? Expressen. 15-0-2025. https://www.expressen.se/nyheter/sverige/ljuger-kvinnor–om-valdtakter-/. (Accessed 07-07-2026).
[2] David Massi. FÖRSVARSADVOKAT – En föreläsning. Advokatsnack YouTube-kanal. (18-03-2019). https://www.youtube.com/watch?v=STsVHHTCt_4&list=PLG2rUAj6rpTIW6IJVR2gb9rg9mSZjWnyf&index=54&t=1255s. (Accessed 07-07-2026).
[3] Kaliber. Utom rimligt tvivel – En våldtäktsman / Del 1/3. Sveriges radio. Cirka 23 minuter in.
[4] Jenny Strindlöv. Ljuger kvinnor om våldtäkter? Expressen. 15-0-2025. https://www.expressen.se/nyheter/sverige/ljuger-kvinnor–om-valdtakter-/. (Accessed 07-07-2026).
[5] Hanna Lindblom. Avsnitt 70 – Hanna Lindblom. Antipodden. 09-07-2025. Cirka 34:55.
[6] Ola Sandstig & Frida Grönholm. Utom rimligt tvivel – Ord mot ord, Del 2/3. Kaliber / Sveriges radio. 08-12-2025. Cirka 19:55 – 20:30.
[7] Hanna Lindblom. Avsnitt 70 – Hanna Lindblom. Antipodden. 09-07-2025. Cirka 35:00.
[8] Jenny Strindlöv. Felicia anmäler kollega efter kollega för våldtäkt. Expressen. 15-09.2025. https://www.expressen.se/nyheter/sverige/felicia-anmaler-kollega–efter-kollega-for-valdtakt/. (Accessed 08-05-2026).
[9] Björn Hurtig. Hellre Fälla än fria – Fallet Magnus. William Butt YouTube-kanal. 25-07-2024. https://youtu.be/X9KHc7Agcsc?si=ngBV8CnoqSogpUAR&t=1774.