När Vänsterpartiets del av Prideparaden i Malmö skanderade ”Hela Malmö hatar polisen” borde reaktionen ha varit omedelbar och entydig. Ett parti som säger sig vilja ingå i en framtida regering valde att sprida ett budskap om hat mot den yrkeskår som har till uppgift att upprätthålla lag och ordning och skydda medborgarna. Det borde ha föranlett ett tydligt avståndstagande från hela det demokratiska Sverige.
I stället publicerade Aftonbladets kultursida en artikel som försvarade slagordet. Resonemanget byggde på att människor har rätt att hata polisen och att polisprotester är en del av Priderörelsens historiska arv. Att yttrandefriheten omfattar även provocerande och obehagliga åsikter är självklart. Men det är en helt annan sak när en av landets mest inflytelserika opinionsbildare väljer att legitimera ett budskap som riktar sig mot den yrkesgrupp som ytterst bär upp rättsstaten.
Bakom uniformen finns människor. Poliser lämnar sina familjer för att möta beväpnade gängkriminella, stoppa våldsbrott och ingripa när andra flyr från faran. De arbetar kvällar, nätter och helger för att resten av samhället ska kunna leva i trygghet. Många utsätts för hot, våld och trakasserier enbart därför att de utför sitt uppdrag.
Samtidigt har utvecklingen på flera viktiga områden vänt åt rätt håll. Antalet dödsskjutningar och det dödliga gängvåldet har minskat från de värsta nivåerna. Polismyndigheten har själv beskrivit hur ett mer offensivt polisarbete, tillsammans med nya lagar och utökade befogenheter, har bidragit till utvecklingen. Problemen är långt ifrån lösta, men de poliser som varje dag arbetar mot den organiserade brottsligheten förtjänar uppskattning snarare än slagord om hat.
Kontrasten blir därför slående. Medan polisen arbetar för att pressa tillbaka gängkriminaliteten skanderar företrädare för Vänsterpartiet att ”hela Malmö hatar polisen”. Kort därefter väljer Aftonbladet att argumentera för att budskapet i grunden är acceptabelt. Det riskerar att normalisera en retorik som ytterligare undergräver respekten för en av samhällets viktigaste institutioner.
Vänsterpartiets partiledning har visserligen beskrivit ramsan som olämplig. Det är ett steg i rätt riktning. Men frågan stannar inte där. Socialdemokraterna räknar med Vänsterpartiets stöd för att kunna bilda regering efter valet. Därför kan inte Magdalena Andersson undvika att ta ställning.
Under många år har debatten präglats av oro över ett hårdnande tonläge, hat och hot mot politiker och andra samhällsföreträdare. Med rätta har vikten av respekt i det offentliga samtalet betonats. Samma princip måste rimligen gälla när måltavlan är poliser.
Magdalena Andersson bör därför ge klara besked. Tar hon avstånd från budskapet att ”hela Malmö hatar polisen”? Är hon beredd att ge Vänsterpartiet ministerposter? Och hur ser hon på att en tidning som står den socialdemokratiska rörelsen nära väljer att försvara slagord som uttrycker hat mot polisen?
I grunden handlar frågan om vilket samhälle vi vill ha. Självklart ska polisens arbete kunna granskas, kritiseras och diskuteras. Missförhållanden ska uppmärksammas och felaktiga ingripanden ska kunna ifrågasättas. Det är en självklar del av en rättsstat. Men det är något helt annat än att normalisera budskap som uttrycker hat mot en hel yrkeskår.
Sverige behöver en polis som både granskas och respekteras. Just nu finns tusentals poliser som varje dag, ofta under betydande personliga risker, arbetar för att göra landet tryggare. Det borde vara en självklar utgångspunkt för varje parti som säger sig vilja ta ansvar för Sveriges framtid.