Socialdemokraterna har regerat i 75 av de senaste 100 åren och har i hög grad format landets utveckling. Sverige gick från ett av Europas fattigaste länder till ett av världens rikaste i början av 70-talet, drivet av industrialisering, fri handel, arbetsfred (Saltsjöbadsavtalet) och gynnsamma globala förhållanden – inte av socialdemokratisk politik i sig. Men framgångssagan imponerade aldrig på Socialdemokraterna, som ändå fortsatte att förändra Sverige. Följden blev att den positiva utvecklingen bromsades kraftigt in av S-politiken. Längtan efter att förändra (progressivitet) har alltid vägt tyngre inom socialdemokratin än att bevara något som fungerar och är bra.
Bostadspolitiken visar mönstret tydligt. På bara några decennier gick Socialdemokraterna från att värna om den lilla människan till att bli den stora kolossen som bara vill styra och förändra. Idén om det egna huset med egen täppa som något eftersträvansvärt som alla, oavsett samhällsklass, skulle ha råd med, ersattes av tanken att hyresrätten var det enda som skulle byggas och erbjudas. Egnahemsrörelsen byttes bort mot Allmännyttan, där staten äger bostäderna och där mindre bemedlade människor förväntas visa tacksamhet över att få bo i dem, och också rösta på S. Föreningsrörelser fick pengar i den mån deras idéer överensstämde med partiets. Så även pressen, vars största aktörer, Bonnier och Schibsted, idag badar i hundratals miljoner per år i statliga bidrag. För att inte tala om statens television och radio…
S kom på idén om arbetsgivaravgifter, ett påslag på lönekostnaden för företagarna. Avgiften har gått från 3,5 % på 60-talet till hiskeliga 39 % på 90-talet, och ligger idag på drygt 31 %. Skattetrycket som helhet gick samma väg: från drygt 20 procent av BNP 1950 till som högst över 50 procent kring millennieskiftet, en ökning på hela 160 procent på femtio år. Med ett av världens högsta skattetryck tappade Sverige snabbt sin topplacering i välståndsligan. Entreprenörsandan dämpades, lusten att anstränga sig tunnades ut, och inget land har rasat så många placeringar på så kort tid som Sverige gjorde. Socialdemokratin måste ha jublat. Femmans växel var inlagd. Resan nedåt tycktes uppfattas lika spännande som resan uppåt.
70- och 80-talet kom, och borgarna fick möjlighet att ta över regeringsmakten under några mandatperioder. Det möjliggjorde nödvändiga liberaliseringar: skatterna sänktes, nya TV-kanaler tilläts sända, apoteks- och taximonopolen avskaffades, restauranger och barer fick friare öppettider. Men med liberaliseringen öppnades Sverige också för människor från jordens alla hörn. Idén om fri invandring anammades snabbt även av Socialdemokraterna, som såg sin chans att sätta Sverige i en ny förändringsprocess. Miljoner människor valde Sverige som ny bostadsplats, inte för vädrets skull utan för pengarnas. Det kan låta krasst, men är den bistra verkligheten. För Socialdemokraterna blev det bingo, även om det var kostsamt. Ojämlikheten blev åter en slagdänga som fick vingar, och en ny, stor väljargrupp uppstod att appellera sina idéer till.
Förändringar kostar, och med S-automatik blir det alltid fler och mer skatter. Idag, ett par månader före valet, finns det ingen hejd på socialdemokratiska idéer om nya möjliga skatter: förmögenhetsskatt, arvsskatt, bankskatt, höjda bensinskatter (låga är idioti, enligt både Annika Strandhäll och Aftonbladets Anders Lindberg) med flera. De som bidrar mest ska bidra lite mer. Och de som inte bidrar ska få mer pengar. Inte logiskt, men desto mer socialdemokratiskt.
Förändringsivern stannar som bekant inte vid ekonomin. De negativa effekterna av en långvarig ansvarslös migrationspolitik vill S nu ”reparera” med ny bostadspolitik. Var människor bor, hur bostadsområdena ser ut och vilken befolkningstyp de ska ha, det är något Socialdemokraterna anser sig ha rätt att styra och bestämma. Hyresrätter ska sprängas in i lugna och trygga villaområden, dit invandrare ska förflyttas. Man kan kalla det för tvångsblandning eller styrande bostadspolitik, men utkomsten är densamma: befolkningen ska blandas, inte för att människor vill det utan för att S vill pröva något nytt.
Människor som en gång varit arbetsamma och framgångsrika ska se sina tillgångar gå upp i rök, i form av skatt på skatt. Unga som hoppas på en lovande framtid, som vill utbilda sig och göra ambitiösa karriärer, kommer att ställa sig tveksamma till om det är värt mödan. Trygga boendeområden ska göras riskabla. Det är så Socialdemokraterna vill forma om sitt nya Sverige. Och den som ogillar allt detta och funderar på att lämna landet kan tvingas tänka om. Får Magdalena Andersson damma av sitt förslag från 2018 kan även en exitskatt bli verklighet, vilket den tilltänkta regeringskollegan Vänsterpartiet redan föreslår.
En exitskatt är ingenting annat än en mur i lagform. Att hindra människor från att lämna sitt land är sällan ett tecken på framgångsrik politik. Det är snarare ett tecken på motsatsen: en katastrofalt dålig politik, den som Socialdemokraterna står för och planerar att implementera.