Att Daniel Helldén älskar naturen råder det ingen tvekan om. Och många som röstar på honom och Miljöpartiet gör det av samma anledning – en genuin omsorg om skogarna, sjöarna och allt annat vackert som hör naturen till. Men enbart kärleken till naturen ger inte per automatik en hållbar naturpolitik. Det är MP ett levande bevis för.
Lyssnar man noga på Miljöpartiets Daniel Helldéns ord i Almedalen flagnar den gröna fernissan ganska snabbt. Under den ligger ett socialistiskt program: miljardärsskatt, stopp för välfärdsvinster, höjt barnbidrag, ökad invandring, slopad karensdag, 35-timmarsvecka med sikte på fyra dagars arbetsvecka(!). Och trots denna sofflockspolitik utlovas ändå ökad tillväxt. Med redan en halv miljon arbetslösa ska alltså ännu fler jobba mindre och som av ett mirakel ska mer produceras. Järnvägar ska byggas, fler bussar och fler chaufförer ska finnas, industrier ska startas och skalas upp, välfärden ska vara i absolut toppklass.
Vi har hört samma ord många gånger förut, främst från Magdalena Andersson eller Nooshi Dadgostar. En politik där alla lovas allt, men där löftena är lika motsägelsefulla som de är oförenliga med varandra. Att Miljöpartiet har vänt på sina prioriteringar, att de i första hand är ett vänsterparti och i andra hand ett miljöparti, är däremot något nytt.
Kanske är det okunskapen i miljöfrågorna som under årens lopp har varit det mest utmärkande draget hos Sveriges gröna parti, och som tvingat MP att välja en annan prioriteringsordning. För ingen kan hävda att deras politik har lett till en grönare värld. De gröna satsningarna Northvolt och Stegra tillkom tack vare, eller rättare sagt på grund av, MP. Det sa åtminstone Magdalena Andersson som i riksdagens talarstol ansåg att MP förtjänade ett större tack än vad de fått. Idag vet vi alla hur det gick. Det blev inte särskilt grönt. Bara rött i bokslutsböckerna. Samt ett hundratal vaskade miljarder.
Kärnkraften är den fråga som kostat det svenska samhället mest. Nedläggningen av fyra fullt fungerande kärnkraftverk, som MP drev igenom som krav för att släppa fram Socialdemokraterna till makten, har inte bara kostat skattebetalarna tusentals miljarder och kommer att kosta ännu mer tills nya är på plats, utan även miljön har fått stryka på foten. Miljöpartiets kärnkraftsmotstånd har haft mätbara, negativa klimatkonsekvenser. Förutom de 6 000 vindkraftverk som idag har visat sig vara 6 000 för många, och som gjort djupa sår i naturen och förstört sinnesron för både människor och djur, har kol- och oljekraftverk gått på högtryck för att förhindra en elnätskollaps, vilket i sin tur inneburit ökade utsläpp. Resultatet blev raka motsatsen till vad MP hade lovat.
Men detta vill inte MP erkänna. I det avseendet är de av samma skrot och korn som sina vänsterkollegor, man tar inget ansvar för tidigare katastrofala politiska beslut. Helldén angriper istället regeringen för dess misslyckade kärnkraftslöften, som även dessa bottnar i en MP-politik som har framkallat så rigorösa miljöbestämmelser att det blivit i princip omöjligt att bygga ny kärnkraft.
Alla länder behöver ett miljöparti. Men det måste vara ett klokare sådant, ett parti som tar miljöfrågorna på allvar, som sätter sig in i fakta och beaktar kunskapen. Hade MP verkligen velat naturen och miljön det allra bästa hade de ställt den rimliga frågan: vilken energikälla leder i praktiken till minskad fossil förbränning? Inte som nu, där de tycks ha vänt på frågeställningen och frågat efter den energikälla som leder till ökad fossil förbränning.
Helldén och Miljöpartiet må låta både sköna och gröna. De lovar stort som smått, men det mesta är antingen ogrundat eller kontraproduktivt, och partiets budskap är i grunden socialistiskt. För naturen och miljön är MP mer skadligt än vad det är till nytta. För människan är det bara tomma löften. Sverige vore både rikare och grönare utan MP.