Expressen granskar personerna som kandiderar för Vänsterpartiet och finner ett hundratal islamister, antisemiter och personer som sympatiserar med terrororganisationen Hamas. Inas Hamdan, journalisten bakom reportaget, skriver att vissa V-kandidater inte ens talade svenska. De kunde inte ”svara på enkla frågor på väldigt enkel svenska” och de bad själva om att få byta intervjuspråk till arabiska, skriver hon på X. Detta upprör Aftonbladets Anders Lindberg, inte att valbara politiker i Sverige inte talar svenska, utan att Expressen överhuvudtaget lyfter frågan. En hundvissla kallar han det, och menar att kritiken ger ett sken av att vara riktad mot Vänsterpartiet, men att invandrare i själva verket är den egentliga målgruppen, vilket enligt Anders Lindberg är en grupp som inte får kritiseras.
En annan reporter på Expressen, Patrik Kronqvist, tar sig tid att försöka förklara för Anders Lindberg det anmärkningsvärda i att Vänsterpartiet inte ställer krav på att deras politiker talar svenska. Kronqvist skriver: ”Nej, jag ondgör mig inte över att V-politikerna talar arabiska utan över att de inte kan tala svenska. Om Anders Lindberg inte förstår problemet kan han prova att anställa personer med samma svaga svenskkunskaper på sin redaktion.”
Ett träffsäkert tips från Kronqvist. Men det är bedrövligt att det ens ska behövas.
En annan tankeövning som Lindberg kanske borde ägna sig åt är att fundera på hur Sverige skulle formas om alla i de beslutande församlingarna enbart talade arabiska. Eller, för att hålla det realistiskt: hur det skulle kännas om, låt säga, hälften föredrog att kommunicera på arabiska istället för svenska. Det finns all anledning att tro att även en så inbiten svenskförnekare som Anders Lindberg skulle känna sig utanför och illa till mods. Hans texter skulle också självklart få mindre genomslag, eftersom de vänsterföreträdare han annars så gärna skriver positivt om inte längre skulle förstå vad Lindberg vill förmedla. Och demokratin hade i det läget förlorat sin kraft, när befolkningen och de styrande talar olika språk. För många är detta självklart logiskt, men tydligen inte för Aftonbladets politiska chefredaktör.
Att Anders Lindberg reagerar som han gör är dessvärre ingenting nytt. Han och hans partikamrater har länge spelat ned det svenska språkets betydelse. Varje gång något av högerblockspartierna har lyft vikten av svenska språkkunskaper för att få svenskt medborgarskap, har de stött på patrull. Socialdemokraterna har envist hävdat att det inte behövs. Redan 2013 ondgjorde sig Anders Lindberg över den typen av förslag. Språktest var enligt honom en ”godtycklig” bedömning som bara syftar till att värdera människors svenskhet, skrev han då. Ordet svenska satte han inom citattecken. I Lindbergs värld finns inga svenska värderingar, ingen svensk kultur och inget språk värt att prioritera.
Det svenskförakt som Lindberg representerar är inte bara sorgligt att bevittna. Det säger också en hel del om det liv han lever. Han bor tryggt. Han arbetar med likasinnade. Han rör sig i kretsar där svenska språket är en självklarhet. Men så förunnat är det inte för alla i Sverige. Det borde han inse. Det borde han veta. Genom sitt sätt att argumentera framställer han sig inte bara som intellektuellt ohederlig, han ger också ett starkt sken av att vara oinsatt och rejält naiv. En beklämmande kombination, och dessvärre är han inte ensam om den i det övre skiktet inom Socialdemokraterna.