Den här bilden har figurerat ett tag på sociala medier och ger upphov till eftertanke. Är detta vad svenska folket verkligen vill ha? Hög invandring, höjda skatter på jobb, sparande och bolån samt höjda bensinpriser, och en önskan om att mer pengar ska kastas bort på misslyckade så kallade biståndsprojekt.
SVT:s senaste opinionsundersökning visar att de rödgröna är 10,7% större än Tidöpartierna. S, V och MP riskerar att få egen majoritet. Vill det sig illa behövs det inte ens Centerpartiet för att bromsa några av de ansvarslösa förslagen som de röda partierna har på sitt bord. Svenska folket vill alltså ha en politik där bidragstagare prioriteras och de som arbetar straffas hårt. Som om inte det räckte tycker svenska folket även att det vore kul med lite mer invandring.
Hur kan det i fridens namn stämma? Har Sverige och svenskarna gått och blivit tokiga?
Ja, kanske. Eller inte. Det finns åtminstone två skäl till det. Antingen har den demografiska förändringen, som det så fint heter, alltså att människor som kommit hit från jordens alla hörn och som känner liten eller ingen lojalitet alls med Sverige, kommit i majoritet. Eller så är svenska folket totalt oinsatt i svensk vänsterpolitik och förstår inte konsekvenserna av hög invandring i kombination med höjda skatter.
Just nu lutar det åt det senare. Men om några år, efter att vänsterpartierna fått lösa tyglar på invandringsfrågan, är även det förstnämnda orsaken till vänsterns totaldominans i Sverige.
Svenska folket har förts och förs dagligen bakom ljuset av SVT och andra statsunderstödda medier. Positiva artiklar om regeringen som public service har skapat under de senaste 3,5 åren kan räknas på en hand. De negativa däremot kommer ut dagligen.
Ingen förklarar vad en höjd arbetsgivaravgift innebär, att det i slutändan drabbar löntagaren. Det låter fint att ”företagen ska betala”. De hemska kapitalisterna. Men en höjd arbetsgivaravgift är bara en extra lönekostnad, vilket innebär lägre löner eller färre som kan anställas. Företagen tappar konkurrenskraft då deras kostnader är högre och därmed också priserna på deras produkter. Men även det drabbar löntagarna och det folk som de röda påstår sig stå bakom. Går företag omkull drabbar det alla: aktieägare, anställda och svenska staten, som inte får in några arbetsgivaravgifter alls.
Likaså en bankskatt. Det låter bra. ”De jäkla bankerna som tjänar så mycket pengar. De kan gott betala.” Men en bankskatt fungerar på samma sätt som momsen, den läggs på priset. Det är slutkunden, alla som har bolån, som kommer att bli lidande när bankskatten införs.
Även hög invandring som vänsterpartierna är enade om att återinföra är en kostnad som alla tvingas vara med och betala. Den räddar inte vården, som socialdemokrater och andra vänstersympatisörer påstår. Invandrare gör ett jättestort jobb inom vården, det är inte att förneka. Men även de blir sjuka och så småningom äldre och måste tas om hand. Det blir som konstgjord andning. Det funkar för stunden men är inte en långsiktig lösning på problemet med en åldrande befolkning. Istället är satsningar på teknologisk utveckling och skattelättnader för varje barn en mer hållbar väg att gå.
Gad Saad, professor i evolutionär beteendevetenskap, har skrivit en bok med titeln Suicidal Empathy. Han menar att västvärlden av idag är överempatisk, vilket är förödande och leder till självmord. Självutplånande empati är kanske en mer förklarande översättning. Vår empati för andra är så stor att vi är beredda att offra oss själva, vår egen identitet och kultur. Och landet som är absolut bäst på detta är, enligt honom, just Sverige.
Tvångsblandningen som kommer att bli verklighet om vänstern vinner valet, och som redan är påbörjad i S-styrda Stockholm och Göteborg, är ett typexempel på självutplånande empati. Det är viktigare att andra ska få bo i nya fina lägenheter i våra mest eftertraktade bostadsområden än att den kanske mest produktiva delen av vår befolkning får behålla ett välbehövligt lugn och trygghet. Man värnar hellre om andra än om sin egen befolkning, även om det finns en uppenbar risk att arbetsamma och flitiga människor lämnar och söker sig till länder där de kan finna trygghet och uppskattning. Inte ens en socialdemokrat skulle vilja erkänna att man vill bli av med duktiga människor, men empatin för andra väger så mycket tyngre att det är en bieffekt man är beredd att ta. Ideologin går före förståndet.
Vinner S, V och MP i höst vet vi vad vi ”får”, och det är illavarslande. Det finns inget på vänsterns agenda som handlar om att Sverige ska förbli svenskt eller att Sverige måste öka sitt välstånd, vilket kräver att man värnar om både sin egen kultur och den produktiva delen av befolkningen. S, V och MP har helt andra målgrupper. De vill hellre lägga fokus på andra och de som inte arbetar. Det kommer varken göra Sverige rikare eller bättre. Bara sämre.