Spöken i folktron: 150 sägner om gengångare mylingar och andra döingar (Carlsson, 2026) av Linnea Klingström får mig att känna mig levande. Redan i sitt anslag rör sig boken bort från frågan om spöken finns. I stället framträder vad människor i det förflutna har trott, upplevt och berättat och därmed hur dessa föreställningar lever kvar som en del av vårt eget liv.
Klingström försöker inte vara sensationell med spökhistorier, och det är tur för creepy-poddar och skräckfilmer är jag innerligt trött på. Klingström samlar, återger och gestaltar. Men i denna återhållsamhet finns en tyngd. Det är en bok som inte vill imponera med teori utan verka genom närvaro.
Att förordet är skrivet av Bengt af Klintberg är trots allt imponerande. Många svenskar minns honom genom Råttan i pizzan och andra samlingar av vandringssägner, berättelser som likt de äldre folktrons spökhistorier rör sig i gränsland mellan fiktion och tro. Klintberg visade att det moderna samhället inte alls är befriat från sägner. Vi har bara bytt deras gestalter. Klingström rör sig i någon mening i motsatt riktning när hon återvänder till de äldre berättelserna, men gör det med samma respekt för berättandets kraft.
Det är frestande att läsa boken som en katalog över märkliga väsen som mylingar, gastar och lyktgubbar. Sverige framträder som ett landskap där de döda ständigt gör sig påminda, där deras röster ekar i skogar och vid kyrkogårdar. Men en sådan läsning missar något väsentligt. Dessa gestalter är inte kuriositeter utan uttryck för erfarenheter som en gång varit existentiellt bindande. De döda gick emellanåt igen därför att de inte fått ro, därför att något i livet hade gått sönder.
Här öppnar sig boken mot något större. Vad är egentligen en gengångare om inte ett minne som vägrar blekna? Vad är en myling om inte ett trauma som fortsätter att tala? De döda i dessa sägner är inte metafysiska problem utan mänskliga rester av skuld, kärlek, våld och sorg.
Dessa spöken är inte alls försvunna. Henrik Ibsen lyckas i pjäsen Gengangere förstå denna gengångare som det biologiska arvet efter huvudpersonens far, närmare bestämt i form av en sjukdom. Det förflutna är inte förbi, det fortplantar sig. Det lever vidare i kroppar och i öden. Ibsens gengångare är inte mindre verkliga för att de saknar gestalt och Klingströms döingar är inte mindre talande för att de framträder som sägner.
Spöken finns även idag. De döda är med oss. På ett individuellt plan i våra minnen och vårt språk. På ett kollektivt plan i det faktum att vi som individer är enskilda uttryck i kulturell ström, formade av generationers liv, öden, berättelser och gärningar. Att tro att vi kan börja om från noll är kanske den modernaste av alla vidskepelser.
Det är också därför denna bok känns ovanlig i ett svenskt sammanhang. Vi lever i en kultur som ofta riktar blicken utåt, mot teorier, system och universella modeller. Vi vill förstå världen men inte alltid oss själva. Klingström gör motsatsen. Hon samlar det som viskats i stugor, berättats vid eldar, traderats i bygder och låter det träda fram utan att först filtreras genom abstrakta förklaringar.
Sverige har för få sådana insatser. Inte i betydelsen att vi saknar forskning eller dokumentation utan i betydelsen att vi saknar viljan att låta det egna tala. Denna bok är inte bara en samling sägner utan en påminnelse om att ett folk utan minne blir hemlöst i sin egen tid.
Kanske är det därför de döda fortsätter att gå igen. Inte för att de inte kan lämna oss utan för att vi ännu inte har lärt oss att lyssna. Spöken finns. De har bara bytt form och de talar fortfarande till oss.